Sassa, brassa, handbollsmassa

Brasilien-Serbien 22-20. Där fick jag så jag kved. Det gick att vinna över Serbien i Belgrad, det gick att vinna över den fanatiska publiken. Brasilien världsmästare! Sydamerika! En milstolpe i handbollshistorien, ett brott mot traditionell ordning och reda. Mycket angenämt, precis vad handbollen behövde. Brasilien vann dessutom av en anledning: de var bättre än Serbien i finalen, de var bättre än alla andra genom hela turneringen. Sen spelade de kanske inte så annorlunda handboll jämfört med de europeiska lagen. Bara lite smartare och lite tuffare. Och med en perfekt mix av spelartyper; långa, korta, lätta, tunga, högerhänta, vänsterhänta, snabba, blixtsnabba, fräna, elaka. En med tandställning, mittnian Nunez. Hon blev min speciella favorit. Minst av alla, förmodligen yngst också. Men så modig! Var det inte hon som stod för det avgörande målet i finalen? Jag tror det. Bra målvakter hade de också, Brasilien. Och en förbannat skicklig coach förstås. Fast han var dansk, liksom de flesta coacher i topphandbollen nu för tiden. Kanske nåt för Sverige att snegla emot? Drygt 20000 människor såg finalmatchen på plats, det rörde sig bestämt om något slags rekord. Min känsla är att ramen snarast sänkte Serbiens damer. De stod i alla fall inte att känna igen, lyfte aldrig som i tidigare matcher. Men föralldel, det kan ha berott på motståndet.