Funderingar under isoleringshot

Så här års brukar det vara högtryck på idrottsområdet. Hockey, handboll, fotboll; allt samtidigt. Nu ingenting, av skäl som inte kunnat undgå någon. Och som säkert accepteras av de allra flesta. Livet först, innehållet sist. Experternas råd, vår lag: inför pandemin är vi alla små, fogliga och auktoritetssvaga. Obs, ingen ironi, bara ett personligt intryck i skarpt läge. Det som sker just nu är egentligen kusligt. Inte att matcher och mästerskap ställs in, sådant tar även en idrottsnörd som jag utan knot. Men att i princip hela samhället släcker ner...skolor, teatrar, biografer, krogar, sociala mötesplatser. Finansmarknaden icke att förglömma. Det är så skrämmande att man liksom måste jobba aktivt för att hålla ångestspöket stången. Faan, känslan är ju att vi går mot nationell depression. Och hur farligt är inte det? Själv bör jag överhuvudtaget inte gå ut, har jag förstått. De riktade expertråden till oss 70-plussare trappas upp dag för dag: håll er inne, klipp eller minimera alla sociala kontakter. Tack för omtanken, den är säkert väl underbyggd. Vi kan ju, om inte annat, belasta en redan ansträngd sjukvård i den händelse vi skulle drabbas av det förbannade viruset. Men om jag är beredd att lyda...nja, tveksamt, inte än. Isolera sig bort från alla risker, var finns beläggen för att det funkar? Vad skulle det bli för liv? Av samma skäl är jag tveksam till besöksförbudet på äldreboenden. Människor som bor på sådana är som regel 90-100 år gamla och jag vet - av erfarenhet - att för dem är besök av nära och kära viktigare än varje virus på jorden. I livets slutskede värderar man ofta om saker, helt enkelt. Valet är kanske inte lätt - men det är som det är. Vill man visa experterna respekt ska man avstå från besök. Vill man visa de äldre respekt ska man hälsa på, inte lämna dem i sticket.