Inte klaga, bara gnälla

Ingen sport, bara perspektiv. Inser att namnet på min blogg är delvis överdrivet just nu. Icke en boll i rullning, världens värsta virus har slagit ut världens bästa leksak. Man ska gilla läget, sägs det. Svårt. Acceptera ja, gilla nej. Dagarna går och inget händer. Förutom nya direktiv om "social distansering". Blotta uttrycket kan säkert driva ångest, själv åker jag jojo mellan hopp och tvivel. Cyklar omkring lite planlöst, läser en del, funderar onyttigt mycket. Umgås nästan inte alls med någon utanför den trängre familjekretsen. Ett kvarts liv. Jämfört med det normala alltså. Men samtidigt ett okej liv, jämfört med det aktuella läget i de flesta andra länder runt om i världen. Så klaga ska man kanske inte. På sin höjd gnälla. Häromdan läste jag förresten att 90000 människor går bort i Sverige. Nittiotusen. Varje år. Cirka 250 per dag. Sjukdomar, olyckor, brott, personliga tragedier; allt inräknat. Om detta inga dagliga rapporter i media. Till skillnad då från det löpande och detaljerade nyhetsflödet kring corona. Där senaste siffran jag såg på antal avlidna bestämt var 92. Sagt utan någon som helst avsikt att relativisera hotet. Bara för att sätta saker och ting - livets förgänglighet, inte minst - i perspektiv. Nästa gång hoppas jag kunna skriva om sport. Det är något lättare och ganska mycket roligare än att filosofera runt sådant man inte begriper.