Hanterbar abstinens

Avgiftad efter livslångt missbruk av idrott. Lite så är min känsla denna coronafredag i april. Abstinensen går dock att leva med: jag ränner liksom inte omkring och studsar bollar i lägenheten. Skuggboxas inte framför tv:n. Stöter inte kula i köket. Man är väl människa - och människan är ett vanedjur, det lärde man sig redan som barn. Vad man lärt sig nu, på ålderns sensommar, är att idrott är något försumbart, något ganska futtigt i det stora hela. Jag hade väldigt gärna varit utan den lärdomen, mycket hellre sett spännande fotbollsmatcher än dagliga presskonferenser med folkhälsomyndigheten. Men det är som det är: kan man inte få Zlatan får man ta Anders Tegnell. Och kan man inte få sport i siffror kan man alltid studera smitta i siffror. Insjuknade, döda, kalkyler kring den fortsatta utvecklingen. Man vänjer sig vid allt, även det mest makabra. Läste häromdan att halva Sveriges befolkning riskerar att smittas av viruset. Halva befolkningen!? Det är ju för bövelen fem miljoner människor. Låt vara att flertalet knappt kommer att märka av det - slutresultatet lär ändå bli sorgkantat. Givet aktuella omständigheter känns tävlingsidrotten inte bara avlägsen, den känns just nu inte ens särskilt angelägen. Det trodde jag aldrig jag skulle behöva skriva.