God morgon. Jag känner människor som tillbringat natten i skyddsrum. Förmodligen sömnlösa. Vem kan sova i ett skyddsrum? I raketregn och krigslarm. I sorg och chock. Någon? Tusentals svenska judar bor i landet som nu är under terrorattack. Israel. Där hoppet är granne med hatet, där freden aldrig nått längre än till falsk vapenvila. Palestinas skuld? Israels? Världens? Beror nog på vem man frågar, tänker jag. Men i alla fall inte barnens, oavsett sida om den heliga gränsen. Krig är alltid de vuxnas val. Maktens förvirrade män, den primitiva prestigens dårar.
*. *. *
Här och nu är det Hamas - terrorstämplad palestinsk rörelse - som utsatt Israel för en attack vars dådkraft tydligen saknar motstycke i modern tid. Hittills ett par hundra dödsoffer, siffran väntas stiga. Därtill gisslantagning, oklart hur omfattande. Attacken kom bokstavligt talat som en blixt från öppen himmel. Israels underrättelsetjänst brukar ha koll på läget, konflikten med Palestina och Hamas är ju så att säga ständigt pågående. Den här gången missade man, beredskapen var av någon anledning inte där. Ett är säkert: desto hårdare blir Israels hämnd.
*. *. *
Det är så man gör, helt enkelt. Av tradition och av övertygelse. Våld ska mötas med våld, attack med motattack. I stigande skala, tilltagande brutalitet. De militära resurserna är på Israels sida. Omvärldens stöd likaså - i betydande delar. Få vågar kritisera eller ifrågasätta Israel, världshistoriens mörkaste kapitel lägger en våt filt över analysen. Stödet för Hamas? Inte obefintligt, men grumligt. Iran, Libanon, kanske ytterligare något land i regionen. Sanktionerad terror, hur är det ens möjligt? Oskyldiga människor som får sätta livet till, vuxenkrig på riktigt. Arma barn.
*. *. *
Javisst ja. Jag skulle skrivit om fotboll. En annan gång, idag känns det för futtigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar