En rättelse apropå mitt skämmiga ointresse av böcker som jag skrev om härförleden. Jag glömde en sak. Räknas barnböcker? I så fall har jag nog läst mer än många andra. På senare år framförallt sviten om ”Filippa och morfar”. Om och om igen, alltid med barnbarnet i knät. Oftast den som heter ”Filippa och morfar hoppar studsmatta”, hennes speciella favorit. Böckerna - sviten omfattar ytterligare tre eller fyra - är illustrerade och ”morfar” misstänkt lik författaren. Lasse Berghagen, nämligen. Hans sorgliga bortgång, mitt plötsliga kom-ihåg.
*. *. *
I eftermälet har ganska lite handlat om Berghagens författarskap. Han var ju så mycket mer, så mycket större. Sångare, skådis, revyspexare, artist ”all over”. Dessutom profilerad programledare i tv, den som lyfte Allsång på Skansen till en tittarsuccé. Begreppet folkkär kan ibland användas utan full täckning - på Lasse Berghagen stämde det till hundra procent. Länge förknippade jag honom med visan om Teddybjörnen Fredriksson...vem gjorde inte? Den stack ut i mängden av låtar, träffade hjärtat på både stora och små. Samma med berättelserna om Filippa och morfar. Varma, gosiga, rörande. Och med lyckliga slut som ett slags rättesnöre; 3- till 5-åringar mår liksom bäst av det. Berghagen var en lysande barnboksförfattare, den upptäckten tackar jag mitt barnbarn för.
*. *. *
Ikväll hade jag tänkt gå på handboll. Glömma världsläget, släppa politik och annat jag inte begriper. Osäkert nu hur det blir. Stormliknande vindar viner utanför fönstren, prognosen ger inte mycket hopp om förbättring. I yngre dar kunde jag inte brytt mig mindre men vid 78 vete faan. Cykla i 20 sekundmeter? Uteslutet, så förvirrad har jag inte blivit. Åka buss med två byten för att komma till Baltiska hallen? Nja. Skulle ta lika lång tid som själva matchen. Gånger två, jag ska ju hem också. Typisk gubbsjuka, jag vet. Förr såg man inga hinder för alla möjligheter. Nu ser man inga möjligheter för alla hinder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar