Jag är väldigt sällan i stan numera. Deltar inte i demonstrationer. Ränner inte runt i citybutiker. Ännu mindre på nattklubbar, om sådana fortfarande finns. Missar mycket av vad som händer och sker. Nöjer mig med att läsa om det. Nu i dagarna om påstådda polisövergrepp i samband med supportermarschen till senaste MFF-matchen. Ord mot ord, som så ofta. Omöjligt att ha en uppfattning när man inte varit där. Men allmänt: rötägg finns överallt. I supporterleden såväl som i poliskåren. Sistnämnda äger förstås tolkningsföreträdet. Och dessutom våldsmonopolet.
*. *. *
Jag känner principiell sympati med polisen. Svårt jobb. I vissa lägen hopplöst. Ganska ofta direkt farligt. Diplomatisk talang kan vara en fördel, inbillar jag mig. Somliga har den, andra inte. Själv hade jag aldrig kunnat bli polis i yngre dar - då gick jag hellre i supportertåg eller liknande och ”bar mig åt”. Man lugnar sig med åren, inser komplexiteten mellan fri galenskap och stram ordningsmakt. Kanske även mellan pyroteknik och tifon. Två kärleksförklaringar - men den ena beklagansvärd, den andra beundransvärd. MFF-fansens Möllantifo i söndags var ju smått fantastiskt, hade lätt platsat i en konsthall.
*. *. *
Med viss bävan ser jag fram emot Eurovision Song Contest här i Malmö. En knapp månad bort bara. Budgeten redan sprängd, meddelar kommunledningen. Har glömt antalet miljoner, vill knappt veta. Högriskevent kostar. Otur har också ett pris; när Malmö budade på ESC hade Hamas ännu inte ”presenterat” sig i Israel. Inga störningar att beakta, jättejippot i Arenan en kalkylerad och ohotad succé. Terrordådet den 7 oktober förändrade allt. Israels vedergällning, nu inne på sjätte månaden och dödstal som överstiger 33000, gjorde allting katastrofalt värre. Och Malmö...ja, till en del av kriget.
*. *. *
Återkommande propalestinska demonstrationer färgar nu stadens gator och torg. Allt högljuddare protester hörs mot Israels medverkan i ESC. Allt fler artister hoppar av från förbokade akter runt själva tävlingen. Kaoset skruvas upp, dag för dag. Säkerhetsrutinerna skärps, feststämningen är under hot. Och Israel ”envisas” med att komma. Det kan jag tycka är lite märkligt ändå. Distanslöst, verklighetsfrånvänt. Här kunde man ju valt att utebli och på så sätt markera mot den egna regeringens krigföring - så som betydande delar av Israels judiska befolkning faktiskt gjort, enligt nyhetsrapporteringen. Det är detta som är så fint med demokratiskt statsskick. Medborgarna måste inte tycka som maktapparaten. Man får lov att protestera. Tänka fritt, agera självständigt. Rösta efter övertygelse i icke-riggade val.
*. *. *
Ett israeliskt avhopp från ESC, frivilligt grundat, kommer förstås inte att ske. Prestige i vägen. Möjligen någon sorts principlinje om att tv-underhållning och storpolitik inte alls hör ihop. Blunda och låta gå, tuta och kör liksom. Begripligt - men problematiskt. Kan uppfattas som samtycke. I vart fall som likgiltighet. Inför offren i Gaza, inför alla fördömanden från hjälporganisationer och världssamfund. Några, för att inte säga väldigt många, har påpekat att Ryssland inte får vara med i ESC - men den jämförelsen är inte okej. Ryssland (läs Putin) har ett oprovocerat anfallskrig mot Ukraina på sitt obefintliga samvete. I Israelfallet var det Hamas som började. Men förvisso Israel som vägrar sluta. Ömsesidigt hat, evig hämnd. Vuxna män som fastnat i sandlådan men bytt ut vattenpistolerna mot förstörelsevapen.
*. *. *
F ö läste jag om en undersökning som visar att islamofobin är mer utbredd i Malmö än antisemitismen. Sjalen ”farligare” än Davidsstjärnan. Muslimska kvinnor särskilt utsatta - mest av Sverigevänner och liknande proselyter - men mindre benägna att ta på sig offerkoftan och polisanmäla. Huruvida folk som inte dömer medmänniskor efter religion och ursprung varit tillfrågade i undersökningen framgår inte - men jag tror vi är i majoritet. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar