HK Malmö-Lindesberg 31-30.
Härlig match, spännande in i det sista. Det är ett sant nöje att gå på handboll i Malmö numera, nästan lite vibbar från good old days (70-talsepoken). Minus publiken: då fylldes Baltiska hallen vid hemmamatcherna, idag öppnas bara ena läktarsidan upp. De 900 stammisarna ryms där med svängrum och allt – och det är ju på sitt sätt skönt.
Fast otroligt trist, som ram betraktat.
HK Malmö förtjänar mer, kan jag tycka. Men i den här stan verkar folk (och medierna) ha snöat in på hockey, det ”hotet” fanns inte på samma sätt förr. Får väl se framöver hur det hela utvecklas, är det sant som brukar påstås att resultaten styr intresset så borde det snart utbryta handbollsfeber.
Dagens Malmölag ska förstås inte jämföras med gårdagens. Det finns liksom ingen publikmagnet som ”Bobban”, inga köpespelare av den digniteten. Vad som däremot finns är ett koppel av halv-, kvarts- och okändisar som tycks avsky blotta tanken på att förlora. Bröderna Geissler. Richard Eriksson. Tjurstarke Pecikoza. Modige Björklund som faktiskt avgjorde rysaren mot Lindesberg. Med flera, med flera. Därtill en tränare med handbollshuvudet på skaft: Jan ”Proppen” Karlsson.
Fast på fredag blir det nog däng. Lugi borta låter i nuläget som svårast möjliga utmaning.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar