Om Zlatan's tack och farväl

Zlatan slutar i landslaget.
Många verkar förvånade, för att inte säga bestörta, över beskedet. Inte jag.

Det var länge sedan Zlatan såg ut att trivas i landslaget, länge sen han presterade i nivå med det han gjort i sina klubblag. Man kan fundera i det oändliga på varför – men faktum kvarstår: Zlatan i Barcelona är en spelare, Zlatan i Sverige en annan. Kanske är det omgivningen som gör skillnad…spansk respekt kontra svensk förtrödenhet, typ.
Äktsvensk förtrödenhet är inte att leka med, framförallt inte när den tränger sig in i själva landslagsmiljön. Vilket jag misstänker att den gjort.

Zlatan må vara ett unikum som fotbollsspelare men säg det till Kim Källström eller Anders Svensson, säg det till vilken annan blågul spelare som helst. Erkännandet sitter långt inne, vågar jag påstå. Här ska alla liksom vara lika, ingen enskild spelare större än laget.
Rätt eller fel – i Sverige brukar det betraktas som rätt. Om det är anledningen till att Zlatan aldrig sett särskilt bekväm ut i landslagsdressen, det vet jag förstås inte. Om det dessutom är anledningen till hans avhopp vet jag ännu mindre.

Men som sagt. Någonstans förstår jag Zlatan, beskedet kom mer som en bekräftelse. Och nej, jag tror inte han tänker om, vill knappt att han ska göra det heller.
”Min” Zlatan är stjärnan på den internationella fotbollshimlen, inte dussinliraren i den svenska ankdammen.

S E