Gala utan glans

Önskar jag kunde säga att fotbollsgalan var bra tv-underhållning.
Det kan jag inte.
Fåfänga programledare, usla snuttintervjuer, färglösa huvudpersoner, ansträngda tacktal och en jävla massa reklamavbrott blir inte bra tv. Det blir trist tv. Uttråknings-tv.
Några undantag fanns, gudskelov. Klas Ingesson framförallt. Martin Mutumba, AIK:s charmerande pratkvarn. Lagerbäck i någon mån. Amanda Jenssen som gästartist. Men annars…

Henke Larsson hyllades omsorgsfullt – men var inte där. Zlatan fick guldbollen – men var inte där. Lennart Johansson hedrades mer än välförtjänt med tyngsta ledarpriset – men var inte heller där.
Prinsessan Madeleine var däremot där, oklart varför även för henne själv såg det ut som. Prins Carl Philip dök upp som prisutdelare, snubblandes över ordet ”privilegierad”. Inte lätt att säga för den som är det, kanske.
Kvällens drottning hette Seger, vinnare av tre olika priser. Okej för mig, även om jag tycker att Therese Sjögran borde vunnit åtminstone någon av kategorierna. Inte för att det räddat själva programmet, men för trovärdigheten rent fotbollsmässigt.

Bäst av allt var faktiskt efterrätten. Dvs dokumentären som följde direkt på fotbollsgalan. Den om Henke Larsson. Lysande sammanfattning av en enastående karriär, Larsson själv öppen och talför som aldrig förr.
Där kan man prata om bra tv.

S E