Göteborg-AIK 1-2.
Allsvenskan 2009 kunde bara få ett värdigt mästarlag. Det blev AIK, helt enkelt för att AIK var bäst i rätt halva av matchen. Den andra.
Första halvleken dominerades ganska markant av Göteborg. Thomas Olssons inbröstade 1-0-mål efter hörna föll som en mogen frukt, varenda fast Göteborgssituation blev ju till en halv eller hel farlighet.
Så långt.
Desto mer imponerande av AIK att komma tillbaka, att vända matchbilden så som man faktiskt gjorde efter pausvilan. Minns jag rätt bjöds inte Göteborg på en enda hörna i andra halvlek, inte på något farligt frisparksläge heller. Otroligt smart spelat av AIK, extremt disciplinerat.
Framåt växte framförallt ”Rinkebyexpressen” Martin Mutumba – från konstant medioker till bitvis briljant. Hans förspel till Flavios 1-1 var som hämtat ur en instruktionsbok, helt perfekt. Och sen fick gamle Tjernström, Mr AIK himself, göra 2-1-målet i slutminuterna. Han av alla, som vore det regisserat av någon däruppe.
En fascinerande finalmatch, tycker jag. Infernaliskt spännande. Respekt för IFK Göteborg som brandskattats på spelare mer än något annat lag under säsongen och ändå sniffade på guldet. Respekt för AIK som slök det – och visade Fotbollssverige att en mix av brassar, argentinare, liberianer, ugandier, slovener, serber, britter, holländare kan förenas i en och samma vinnarskalle.
Om nu någon tvivlat på det självklara.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar