Den motsträvige bloggaren jubilerar

I år är det tio år sen jag slutade med avlönat arbete - och övergick till oavlönat. Från tryggheten på Sydsvenskan till friheten i cyberrymden. Tid går fort, mod går trögt. Trodde aldrig jag skulle börja blogga. Tordes knappt, visste inte hur det gick till rent tekniskt. Och ge sig in i den djungeln, lönt liksom? Alla bloggade för tio år sen. Blondinbella och andra kids, politiker och andra proselyter, gammeljournalister inte minst. Somliga tjänade pengar, jag förstod aldrig hur eller varför. Marknadsföring kanske? Spridning och delning av det skrivna, så att annonsörer blev intresserade och gladeligen betalde för att synas på de mest lästa bloggarna? Skit samma. Enda anledningen till att jag efter moget övervägande och fumligt googlande ändå hoppade på tåget var personlig abstinens. Det var inte särskilt svårt att sluta jobba men det var förbannat svårt att sluta skriva. Bloggen blev min räddning ur klådan, så att säga. En egen liten lekhage för fortsatt utövande av det fria ordet. Fast utan chef, utan pekpinnar, utan ämnesbegränsning. Och som sagt, utan lön. Men inte utan läsare, tack och lov. Jag har några trogna och ganska många "otrogna" från och till, gud vet hur dom hittat rätt. Marknadsföring har aldrig funnits i min plan, bara självterapi. Andras intresse känns som en lyxbonus, ett triggande drivmedel. Och så väcker det nyfikenhet. Som när "klickmarkören" visar över 330 besök på ett inlägg om IFK Karlskrona härförleden. Vilka är dom? Vem var först, vem har tipsat vidare? Vore kul att veta - men att inte veta är nära nog svindlande. Och varför skriver jag om allt detta just nu? Jubileumsskäl, kära läsare. Inlägget du precis tar del av är mitt tvåtusende sen starten. 2000, lika med ett snitt på 200 om året. Faan, så mycket jobbade jag inte ens när jag jobbade.