Jag tycker om handboll. Det gör mig till en ganska udda Malmöbo. Åtminstone om man ska ta publiksiffror som värdemätare av allmänintresset. Igår kom 503 personer till Baltiska hallen för att se ligamötet mellan HK Malmö och Alingsås HK. 503 pers i Baltiskan påminner om spridda skurar över en öde ö. Fläckvisa skvättar liksom. Långt från tjosan, ännu längre från hejsan. Jag förstår inte hur eldsjälarna runt HKM orkar. Det spelar ingen roll vilka stjärnor de värvar, vilket lag de kan ställa på banan, vilken tabellposition HK Malmö slåss om. Publiken uteblir, år efter år efter år. Jag beundrar dem. Eldsjälarna alltså. Jörgen Rasmusson inte minst. Som handbollsvän fruktar jag den dag de tröttnar.
*. *. *
Jag var en av de 503 igår - men tänker för den skull inte göra mig märkvärdig. Även jag har svikit. Valt bort besök i Baltiskan, prioriterat bekvämligheten framför tv:n. Fallit offer för pandemin, om man så vill. Under lång tid var det ju förbjudet att gå på match. Fasta rutiner försvann, det självklara sattes i påtvingad karantän. Sen hjälper det föga att staten sent omsider trycker på knappen för grönt ljus - så lätt rusar inte folk benen av sig för att återuppta gamla vanor. Inte när nya fått fäste och naturen haft sin gång. Handbollspubliken i Malmö, den lilla som finns, är allt annat än ung. Också det en faktor att beakta. På en säsong eller två händer det saker i seniorers liv, gå på match blir kanske inte möjligt överhuvudtaget.
*. *. *
Jag märkte det själv igår: vissa av stammisarna hade fallit ifrån, gubbhyllan var ödesmättat glest besatt. Men annars kändes det bra att vara tillbaka. Ordförande Rasmusson sjöng om det där SM-guldet som han alltid har gjort - utan att bli bönhörd. En fantastisk man. Finns det nån annan föreningsboss i det här landet (eller något annat) som sjunger för publiken och sedan övergår till att slå på feta trumman matcherna igenom? Tror inte det, Jörgen Rasmusson måste vara unik. Skulle inte förvåna om han höll på även när det var publikförbud. HKM vann f ö matchen med 22-20. Målsnålt, ja. Mest beroende på duktiga målvakter, lite på snälla domare. Tröjdrag å livtag fick passera, komma till skott var stundtals omöjligt.
*. *. *
Christoffer Brännberger är tillbaka på handbollsplanen. Numera i Önnered. Fyra matcher har han hunnit med, två av dem har han fått lämna i förtid pga direktrött kort. Ränderna går aldrig ur en riksbuse.
*. *. *
Hur det känns att skriva om sport när världen står i brand? Bisarrt. Futtigt. Smått idiotiskt. Kände bara att jag måste - medan tid är. Läste någonstans att om Putin får för sig att skicka en kärnvapenbärande robot över Östersjön tar det fyra minuter innan den slår ner i Malmö. Fy faan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar