En omtumlande söndag. På morgonen ett svenskt OS-guld att glädjas åt. Nils van der Poel på 5000 meter skridsko. Och som han vann: röda tidsangivelser i tv-rutan varv efter varv efter varv, grönt först när han skar mållinjen. Snacka om att disponera ett lopp. Rött i det här sammanhanget betyder alltså att man ligger efter den dittills snabbaste åkaren, grönt att man segat sig förbi. Tack för färg-tv som i all enkelhet skapar pulshöjande dramatik av något som annars kunnat te sig tämligen monotont. Och tack Nils van der Poel att du finns. Svenska skridskofantomer är man inte bortskämd med, själv har jag bara upplevt en handfull. På typ 75 år.
*. *. *
Det började med Sigge Eriksson när jag var barn. Senare kom Johnny X2. Nilsson respektive Höglin. Så småningom en Göran Claesson. Följd av virtuosen Thomas Gustafson som tog tre OS-guld på 80-talet, de två sista 1988. Fler ”stora” kommer jag inte på. Kan föralldel bero på klent minne. Men i vilket fall är van der Poel mer än välkommen, svensk skridsko har hungrat länge nog efter en ny stjärna. Och tiderna han gör, herregud. Lite över sex minuter på 5000 meter, dryga 12.30 på dubbla distansen. Jag har glömt vad Sigge och grabbarna gjorde men inte i närheten, det törs jag lova. Materialutveckling förstås. Träningsmetodik. Heltidssatsning. Snabbare is...fast där gissar jag hej vilt, is borde ju va’ is ungefär som vatten är vatten.
*. *. *
Framåt kvällen nås jag av beskedet att Ronnie Hellström gått ur tiden, 72 år ung. Målvaktsikonen, den bästa svensk fotboll haft. Tre VM-turneringar, 77 landskamper, ett tiotal år i Bundesliga och dessförinnan nästan lika många i Hammarby. Hellström var Malmöfödd men utflyttad till Stockholm redan i pojkåren, därför ”Bajen”. Efter karriären återvände han för gott till Skåne. Här hade han från och till uppdrag som målvaktsinstruktör, bland annat i Höllviken. Vilket gav mig chansen att träffa honom för en intervjustund till ett reportage i tidningen. Det kändes nervöst, minns jag. Högtidligt. Ronnie Hellström liksom. Den djärvaste av alla målvakter, den mest spektakuläre man nånsin sett. Han kunde med viss rätt varit stöddig. Divig. Mån om sin stjärnglans. Jag hade förstått det. Men icke. Inte överhuvudtaget.
*. *. *
Den Ronnie Hellström jag och fotografen mötte i Höllviken var enkelheten personifierad. Jordnära. Genomtrevlig. Nyfiken på vårt jobb, på Sydsvenskans bildarkiv inte minst. Där finns kanske massor av bilder jag aldrig sett, sa han. Jag fick en känsla att han saknade fotbollen. Att han nånstans ville hålla fast vid flydda tider. Prata, ventilera, minnas. Senare såg jag honom då och då i olika läktarvimmel. I Malmö, i Trelleborg. Sveriges bäste fotbollsmålvakt genom alla tider som en i mängden. Säkert igenkänd, ändå anonym. Av respekt, vill jag gärna tro. De riktigt stora idrottshjältarna beundrar man helst lite i smyg, lite på avstånd. Ronnie Hellström var en av dem. Frid och ljus över hans minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar