Sverige-Egypten 26-22. Andreas Palicka. Namnet får räcka, orden är slut. Jag tyckte faktiskt synd om Egypten. Skjuta mot en vägg måste ju kännas hopplöst. Så var det under senare delen av första halvlek och i upptakten av andra. Plötsligt var matchen över, egyptisk ledning 9-8 förvandlat till 16-9 i svensk favör. 8-0 på drygt tio minuter! Fullständigt förödande förstås. För Egypten, för spänningsmomentet i matchen, för bilden av normalt målvaktsspel i handboll.
*. *. *
Ensam vann han nu trots allt inte matchen, Palicka. Försvarsspelet i stort var jättestarkt över hela linjen. Där lades grunden till segern. Framåt bjöds på både beskt och blandat. En Gottfridsson som tyvärr blev skadad och tvingades utgå, senare följt av beskedet om en handfraktur. En Claar som ersatte förtjänstfullt. En Lagergren som brände lägen på löpande band. En Ekberg som dessbättre inte gjorde det. En Erik Johansson i fortsatt form, en Lukas Sandell nära toppen av sin förmåga.
*. *. *
Frågan är: räcker detta mot Frankrike i semifinalen? Jag tvivlar. Fransoserna är grymma på både längden och tvären. Har en bredd som definitivt matchar Sveriges. Några enskilda toppar som förmodligen trumfar våra; Dika Mem, Kentin Mahe, Fabregas på linjen. Men. Blott Sverige har Andreas Palicka. Kan han en gång till? Orkar han? Är det mänskligt möjligt att prestera sådär i match efter match? Och hur klarar sig ett svenskt landslag utan ”professor” Gottfridsson? Svar på fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar