Förlåt rubriken. Kom inte på nån bättre för att beskriva gårdagens möte mellan Danmark och Kroatien i handbolls-VM. Vilken match! Faan, det borde varit finalen. Den intensiteten. Den gastkramande spänningen. Denna kroatiska stolthet mot denna danska stöddighet. Detta rödvita publikhav med små öar i avvikande blått. Stämningen i Arenan! Jag har svårt att se något som kan överträffa, eller ens tangera, totalupplevelsen av den här matchen. Innan jag glömmer det: resultatet blev 32-32. Sällan har delad pott känts mera rättvist. Fast på samma gång orättvist.
*. *. *
Kroatien hade ju behövt en seger för att kunna nå kvartsfinal. Man gick för det, brann för det, offrade precis allt - och var så nära att lyckas. Hård men hedersam sorti, egentligen en förlust för hela VM att Danmarks jämlike försvinner i ”förtid”. Samtidigt ett besked om konkurrensläget på toppen. Knivskarpt. Kroatien föll mot Egypten i öppningsmatchen, det var den smällen som med facit i hand inte gick att reparera. Bara nästan. Ett enda mål ifrån. Kroatien ledde med fyra vid något tillfälle i en närmast ursinnig första halvlek, danskarna hängde liksom på repen.
*. *. *
Dottern och svärsonen var på plats i Arenan. Han i en utstyrsel som blott en kroatisk moder kan älska. Hon på sms-humör, saligt fångad av dramatiken. Mottagaren, dvs jag, satt i tv-fåtöljen. Framåtlutad, förhäxad. Från hymn (gåshud på Kroatiens!) till hamn, så att säga. Är man legitimerad Svenne Banan-kroat så är man. Är man handbollsfåne är man det också. Igår var livet ungefär som matchen: en pärs, en holmgång, en torktumlare. En pulserande känsla av att helt enkelt finnas till. Kort sagt underbart - på ett mål när. Tack Kroatien, tack Danmark. Detta var oförglömligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar