Sydsvenskan fyller 175 i år. Respekt; få tidningar matchar den livslängden och den kvalitén som ligger bakom åldrandet. Mitt eget lilla jubileum i sammanhanget bleknar: 15 år sen jag slutade min anställning. Dessförinnan hade jag lyckan att få jobba i 44 år på Sydsvenskan. Ja, jag skriver och menar lyckan. Bättre arbetsplats är svårt att föreställa sig - om man nu värdesätter högt i tak, mänskliga chefer, sjyst kamratskap och färgstarka personligheter. Förutom vass journalistik alltså.
*. *. *
När jag började 1964 välkomnades jag med en fras som var klassisk redan då: ”en gång Sydsvenskan, alltid Sydsvenskan”. Det betydde typ ”här har du ditt liv”. Ingen slutade på Sydis, inte före pensionen. Enstaka undantag väckte förundran, för att inte säga förstämning. Kicken? Fanns i princip inte. Matchade liksom inte kulturen. Alkoholkulturen, minst av allt. Långt in på 80-talet var takhöjden därvidlag exceptionell. Sätteri, tryckeri, redaktion; kröken fanns överallt. Kvällar med all personal spik nykter förekom inte, någon eller några var ständigt på lyset. Det enda som räknades var att tidningen kom ut.
*. *. *
Den dåvarande sätterichefen var problem- och olycksbarnens bästa vän. ”En man är en man”, som han brukade säga. Slätstruken eller påstruken, samma värde. Jag var själv ute på bråddjupt vatten under en längre period av yrkeslivet, med en annan chef hade jag garanterat fått se mig om efter ett annat jobb. Likaså om dagens krav på personlig vandel gällt. Utrymmet för avvikare är borta, ”gammelkulturen” begravd. Dessbättre eller dessvärre, beroende på ingångsvärde i analysen. Olycksbarn kommer alltid att finnas, frågan är bara vart de ska ta vägen. I en slimmad organisation ryms ingen öppen famn för udda existenser.
*. *. *
När jag anställdes sommaren -64 sades det att Sydsvenskan var Malmös näst största arbetsplats, efter Kockums. Minns inte exakta omfånget på kostnadsmassan, ett ord som f ö inte var uppfunnet då. Men minst 1000 var vi, kanske uppemot 1500. Och anställningen var självklart fast; vikariat och andra avarter kom långt senare. Bättre förr alltså? Nja, annorlunda. Teknikutveckling har ritat om spelplanen. Eliminerat vitala delar av den forna produktionskedjan. Krympt personalbehovet drastiskt; Sydsvenskan idag lär ha runt 150 anställda (HD-kvoten oräknad). Ofattbart när man begrundar hur det en gång var - och vilken läsvärd tidning man fortfarande gör.
*. *. *
Själv står jag i evig tacksamhetsskuld till Sydsvenskan. Jag kom som handsättarlärling, gick som journalist. Tog ett antal snedsteg längs vägen. Blev alltid förlåten, aldrig fördömd. Den resan hade knappast varit möjlig någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar