Krister Kristensson. Legend.

Otaliga är de fotbollsstjärnor man beundrat på avstånd genom åren. Blott en har jag kommit inpå livet; pratat med, skrattat med, jobbat med sida vid sida under många gemensamma år på Sydsvenskan. Krister Kristensson, MFF-legendar. Plötsligt finns han inte längre. Krister har gått bort. Han, den odödlige. Han, den starkaste av alla. Det är lite svårt att ta in, känner jag. Gamla minnesbilder trumfar liksom det man aldrig sett, bara hört eller läst. Att Krister på senare år drabbades brutalt av olika sjukdomar och gick en allt ojämnare kamp mot ödet.

*. *. *

Senast vi träffades rent fysiskt var 2004 i samband med Kristers avslut på Sydsvenskan. Då var han 62. Fortfarande sinnebilden av en atlet. Senast vi hade kontakt var i somras. Krister fyllde 80, jag skickade ett grattis-sms. Osäker på om det skulle gå fram, vid det laget hade det skrivits en del om hans vacklande hälsotillstånd. Var han hemma? Låg han på sjukhus? Det tog bara ett par minuter, sen kom svaret i ett pling: ”Stort tack Stefan”. Jag borde sagt då vad jag säger nu: ingen orsak Krister, det är jag som ska tacka. Du lärde mig att fotbollsstjärnor inte alls är ouppnåeliga...sådär som man trodde i ungdomens dar.

*. *. *

Krister gjorde 626 A-lagsmatcher i MFF. En rekordnotering som lär stå sig i evighet: på nutidens fotbollsmarknad lägger ingen spelare karriären i en och samma klubb, hellre i olika bara det säger ”cash” tillräckligt högt på bankkontot. På Kristers tid i MFF - 1963-1979 - kunde man förvisso också bli utlandsproffs, men mera sällan och nästan aldrig om man råkade vara back. Vilket Krister var. Mittback, klippt och skuren för rollen: rak och rejäl, robust och resolut. Fruktad av alla forwards med ett uns av självbevarelsedrift. Lagkapten förstås, ingen kunde vara bättre lämpad.

*. *. *

38 landskamper blev det också. Om vi i beundrarklubben fått bestämma (jämte Krister själv) hade det blivit betydligt fler. Jag minns hur sårad han var vid hemkomsten från Mexiko-VM 1970. Alla i truppen hade fått speltid, alla utom han. Den taggen satt kvar länge i Krister. Stolta pågar med vinnarskalle tar ingen skit, ingen förödmjukelse. Fast ännu mindre ger de upp: Krister kom tillbaka, upplevde nog sina allra bästa MFF-år under Bob Houghton-epoken i mitten av 70-talet. Sorgen här och nu är familjens. Saknaden tror jag delas av alla som mötte människan bakom fotbollsikonen.