Upptäckte häromdan att jag passerat en milstolpe. Om nu 3000 inlägg på en blogg ska kallas milstolpe. Somliga skulle säkert hellre kalla det besinningslös skrivklåda. Vilket jag i så fall tar, i all ödmjukhet. Tretusen. På knappt femton år. Lika med cirkus tvåhundra per år. Lika med nedtecknade tankar om stort och smått var och varannan dag. Riktigt klokt är det nog inte. Men förbannat roligt. Och extremt uthålligt, om jag får säga det själv.
*. *. *
Lönt är det ju inte. Jag menar, i kronor och ören. Blogga är etthundra procent ideellt arbete, åtminstone i mitt fall. Andra kan tjäna mer eller mindre grova pengar på sitt bloggande, har jag förstått. Det får de gärna göra. Bara de inte inbillar sig att det beror på själva skrivkonsten. Annonsörer bryr sig föga om just den saken. Knappast genomsnittsläsaren heller. Allt handlar om aktiv marknadsföring. Om delning, spridning, kampanjer, tips. I någon mån kanske ämnesval och personlig vandel; lite kändisskap i botten är sällan fel. Logiken kring bloggandet är hursomhelst både simpel och relevant: ju fler läsare, desto fler annonsörer. I förlängningen kan sedan vilken klåpare som helst bli influencer. Eller va’faan det heter, det där moderna som leder till ära, berömmelse och bisarr rikedom.
*. *. *
Själv har jag lagt exakt noll minuter på marknadsföring. Möjligen att jag nämnt bloggen i en snäv bekantskapskrets, liksom i förbigående. Men ingen onödig tidspillan, det skulle förmodligen smulat sönder min enda drivkraft: glädjen i att skriva. Den har jag dragits med sen barnsben. Då när Idrottsbladet kom ut tre gånger i veckan och blev min käraste lektyr, mitt bästa läromedel i en ordbehandling bortom den strama som predikades i plugget. Chefen/krönikören på IB hette Torsten Tegnér, TT som signatur. Legend redan under sin livstid. Han skrev som ingen annan; rakt och kursiverat om vartannat, gärna utropstecken eller tre punkter istället för en efter avslutad mening. Ingen skrivmaskinstangent var TT främmande. Sportjournalistikens fader kom han förresten att kallas, denne säregne man.
*. *. *
Har jag då skrivit tretusen inlägg utan att ha en enda läsare? Tack och lov icke. Jag har några trogna, men också ett varierande antal otrogna. Allt framgår av statistikkolumnen på mitt bloggkonto. Bottenrekordet för läst inlägg är 4 (personer, inte klick), toppnoteringen över 400. Sistnämnda sedan jag skrivit om ett tragiskt människoöde - som tydligen spreds vidare till en berörd vänkrets av någon i ”första led”. Mönstret är f ö tydligt därvidlag. Tunga ämnen slår lätta vad gäller läsarintresse. Handboll t ex har inte en chans mot betraktelser över livets förgänglighet. Sport generellt kommer till korta mot funderingar kring politik. Och sällan har jag varit så ”populär” som när jag skrev om min egen kamp mot covid häromåret. Smart att jag döpte bloggen till Sportperspektiv...perspektiv borde nästan ha kursiverats på TT-manér.
*. *. *
Vilka som läser? Inte en aning i det stora hela. Vill inte veta, fascineras lite av att inte veta. Nåt fungerande kommentarsfält som ledtråd har jag inte heller. Tur det kanske. Annars hade man säkert fått diverse Sverigevänner på sig. Inte för jag bangar för meningsmotståndare, men man vill ju helst inte ha bloggen nermögad. Undrar du om jag skönjer slutet nu? Jodå, tanken kommer och går men skrivklådan består. Hur länge överlåter jag åt ödet att bestämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar