Handbollsligan är sig inte riktigt lik den här säsongen. Lag som Aranäs och Hallby ligger på slutspelsplats, Malmö och Lugi som ”borde” legat där har istället fastnat i bottenträsket. Sex omgångar återstår, sju för de fyra lag som släpar efter med en match. Lugi, jumbo just nu, är ett av dessa. Vilket lag som slutligen åker ur är en så kallad tiotusenkronorsfråga - det måste inte bli ett skånskt, det kan bli ett göteborgskt. RIK såväl som Önnered är indragna i kampen, Önnered med sämst formkurva av alla. 80 insläppta mål på de två senaste matcherna, låt vara mot topplag, ändå en horribel siffra. Som dock inte hjälper Lugi ett dugg - inte så länge Lugi ”vägrar” vända sin egen bedrövliga trend.
*. *. *
Hemmamatchen mot OV Helsingborg senast kunde/skulle blivit en vändpunkt för ett Lugi i poängnöd, men tvärtom bekräftade den bara krisen. Förlust 23-25. För en gångs skull få insläppta mål - fast då typiskt nog ännu färre gjorda. Säsongens Lugi är tydligen inte bättre än så. Det fattas rutin i laget (och på tränarposten). Spetskvalitet också, här och där. Möjligen mental närvaro; bärande spelare som Fredrik Olsson och Casper Käll har redan gjort klart med utlandsklubbar. Hur det påverkar fokus här och nu vet jag inte men handbollsspelare är människor, inga robotar som presterar på knapptryck. Det kan sluta illa för Lugi. Dubbelt illa: åker representationslaget ur ligan degraderas per automatik även farmarlaget från division 1; två divisioner måste skilja lagen åt enligt gällande regelverk.
*. *. *
HK Malmö har vad Lugi inte har. Rutin. Nyttjar den fullt ut, går stenhårt på veteranerna Magnus Persson och Anton Blickhammar. Ändå uteblir poängen - eller kanske just därför. HKM är tunt, nämnda ”krutgubbar” får ingen avlastning. Då brister det gärna i slutet av matcherna. Som mot Hammarby i söndags: 24-22 förändrades till 24-25, två poäng till noll. Ödesdigert, ökad press i ett redan prekärt läge. Härnäst väntar bortamatch mot Lugis banemän i OV Helsingborg. Man ska vara försiktig med etiketten ödesmatch, men snudd på är det nog. Den som vinner får åtminstone lite luft till nedflyttningsplatsen - kvalspöket kan man säkert leva med. Tre lag närmast framför jumbon berörs av detta - och statistiskt har man inte mycket att frukta. Utmanarna från allsvenskan brukar sällan utgöra något hot.
*. *. *
Två A-lag pockar på uppmärksamhet. Amo från södra Småland i allsvenskan. Ankaret från Bjärred i division 1. Amo (Alstermo) kommer att vara ett ligalag nästa säsong, sanna mina ord. Man har kvalat förr, varit där och nosat. Nu slipper man det, seriesegern i allsvenskan ser ut att vara en formalitet. Laget är obesegrat ännu efter 18 matcher - och vilket lag: danskar, färöingar, grönlänningar, några ”svennar” med ligameriter. Och så den omsusade hetsporren Andreas Stockenberg som tränare. Hur allt detta finansieras i en småländsk liten avkrok har jag inte med att göra, men kanske är det lättare där än i en storstad. Obefintlig konkurrens, företag på orten (ett bruk, en kabelindustri) som kan gå all in på handbollen. Hursomhelst blir Amo ett spännande tillskott i ligan...
*. *. *
...liksom Ankaret mycket väl kan bli i allsvenskan. Chansen till direktuppflyttning är större än någon gång tidigare, det räcker att nuvarande tabellposition försvaras. Farmarlagen som ligger före kan räknas bort, de deltar så att säga utom tävlan. Lilla Bjärred i allsvenskan...eventuellt samma nivå som Lugi, varifrån man ”ärvt” en del överskottsspelare genom åren. Tanken svindlar. Handbollen är bestämt lika rund som den där andra man har vid fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar