Årsdagen för Putin’s oprovocerade överfallskrig på Ukraina. Ja, jag skriver Putin. Och inkluderar då medlöparna i hans så kallade statsapparat. Att skuldbelägga hela Rysslands befolkning känns fortfarande fel. Offer för vanvettet finns även där. Jag vägrar ju tro att 150 miljoner ryssar är hjärntvättade, en betydande andel kan säkert tänka av egen förmåga. Fast tyst då. De som vågar tänka högt riskerar att spärras in. Ett beckmörkt samhällsskick i en upplyst tid, omöjligt att förstå för alla som lever i västerländsk demokrati och frihet.
*. *. *
Offren för Putin’s krig finns - direkt eller indirekt - runt om i Europa. Också i Sverige. Vem har inte hört våra politiker tala om Putinpriser? El, bränsle, boende, livsmedel...allt som blivit vansinnigt dyrt går numera att relatera till den ryske despoten. Ondska driver tydligen inflation, idioti slukar tydligen pengar. Framförallt från konsumentledet, av någon anledning. Samtidigt som krig gör allting relativt. Vad är chockhöjda matpriser på Ica mot dödsbringande bombmattor över Kiev? Futtigt, egentligen ovärdigt att ens nämna. Det ukrainska folkets lidande låter sig inte mätas eller vägas eller räknas i termer av ekonomi. Deras verklighet är så mycket värre, så mycket sorgligare.
*. *. *
Att detta kunnat pågå i ett års tid är lika obegripligt som att det överhuvudtaget startade. Hur maktgalna kan vuxna människor bli? Hur hjärtlösa? Hur besatta av stormaktsdrömmar? Det kusliga svaret är att gränser saknas. Putin har suddat ut dem. Och världen tittar på, kommer inte åt marodören. Visst, USA fördömer och EU sanktionerar. Alla (utom Kina och några till) sluter upp för Ukraina, militärt som civilt. Om och om och om igen. Utan att det hjälper. Ibland vill jag bara ropa: kom med nåt nytt, nåt som gör skillnad. Jag vet förstås inte vad, då hade jag varit fredsmäklare på FN. Men att kriget nu fortsätter in på andra året är ett förkrossande nederlag. För alla parter och ur alla aspekter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar