Syrran vet bäst

Det kan ha varit 2002, möjligen tidigt 2003 - men jag minns det som igår. Samtalet på Sydsvenskans tipstelefon. Tjejen som ringde, stolt som bara en storasyster kan vara över en lillebror. Jag borde skriva nåt om honom på Lundasporten, tyckte hon. Lillbrorsan, som hette Andreas, var ju så duktig som handbollsmålvakt. I H43:s pojklag, närmre bestämt. Fast han skulle precis flytta till Göteborg, berättade syrran. ”Andreas” hade blivit antagen på handbollsgymnasiet där och då föll sig även ett klubbyte naturligt. Till Redbergslid, klassiska RIK.

*. *. *

Resten är, som man brukar säga, historia. Idag vet hela världen vem ”Andreas” är. Åtminstone hela handbollsvärlden. Just precis, Andreas Palicka. Sveriges fenomenale burväktare i den pågående VM-turneringen - och i flera mästerskap dessförinnan. Syrran visste bäst. Och jodå, jag skrev om lillebror redan då för tjugo år sen. Inte på order men på vädjan och gehör; nånting i storasysters tonfall sa mig att här fanns en talang bortom det normala. Jag och fotografen träffade honom i Kävlinge i samband med pojk-SM, vill minnas att det var hans debut i RIK. Det blev till några ”pratminus”, någon bild, en liten artikel i tidningen.

*. *. *

Andreas var vid den tiden som 16-åringar är som mest. Ganska fåordig, smått generad över uppmärksamheten. Bara för att han motade bollar liksom. Bättre än andra förvisso, men det var ju syrran och vi på läktar’n som tyckte så. För Andreas själv kändes nog målvaktsrollen mer som en uppgift i laget, så var i alla fall det intryck han förmedlade. Ödmjukhet, inte kaxighet. Räddningar ja, men inte de här fullkomligt vettlösa som han gör idag. Och senast igår, i Sveriges match mot Island (35-30). Alla dessa närskottsparader, alla dessa ”utspel” inför en jublande publik; H43:s gamla målvaktslöfte har blivit världsstjärna, det är bara att konstatera.

*. *. *

Tack för samtalet, storasyster. Skämmigt nog har jag glömt ditt namn. Antar att du såg gårdagens match och att din stolthet är intakt. Min djupaste förståelse.