Med ålderns rätt har jag anslutit mig till något slags seniorförening. Egentligen mot mina fåfänga principer. Jag menar, slutna gruppsammankomster för folk som kommit upp i åren. Med de tre B:na som bärande programpunkter: bridge, boule, bussturer. Skulle jag höra hemma där? Redan, liksom. Jag som fortfarande kan förnimma en känsla av omognad när jag pratar med en 50-åring. Men jo, ett pass ljuger aldrig. Född 1945 står där. Omräknat i aktuell kurs bör det betyda att jag är 77, på oviss väg mot 78. Klart och tydligt kvalificerad för medlemskap i nämnda förening - som just ikväll håller jubileumsfest på nån krog vid Malmö Arena. Min debut i sällskapet.
*. *. *
Om jag darrar? Nej, faan. Det gjorde man förr, när det handlade om helt andra debuter i livet. Detta lär bli lugnt. En trerättersmeny vid dukade bord, musikunderhållning, frivillig dans. Seniora former, inget otillbörligt trams. Tror jag, är kanske säkrast att tillägga. Möjligen kan det bli högljutt. Med stigande ålder följer ofta avtagande hörsel. Och då tenderar livliga konversationer att nå olidliga volymnivåer för alla parter; sämre hörande såväl som bättre hörande. Själv har jag turen att tillhöra den senare kategorin. Man väljer inte sitt åldrande, allt är tur eller otur. Okej, lite gener också har jag hört. Sättet att leva? En överreklamerad faktor. Jag vet 90-plussare som både rökat och krökat - och dessvärre vet jag många som gått bort i förtid utan att ha gjort varken det ena eller det andra.
*. *. *
Förresten. Skrev jag ikväll? Fel, fel. Jubileumsfesten börjar 16.00. När den slutar vet jag inte. Gissningsvis runt 20.00, om inte annat för att Sveriges handbollsherrar spelar VM-kvartsfinal 20.30. Kan inte tänka mig att jag är den ende som vill se den. I vilket fall tål tidpunkten att begrunda. I ett historiskt perspektiv, närmre bestämt. I yngre dar, säg på 1970-talet, gick man ut vid 23-snåret. Som nattklubbslejon, typ. Hem gick man i gryningen. Ibland med en vinstlott, ibland med en nit. Alltid på hugget, aldrig en krämpa. Idag tar man seden dit åldern fört en, så att säga. Fest klockan 16. Sista dansen klockan 20. För dem som överhuvudtaget dansar - själv brister jag numera en del i både motivation och förmåga. En sak är säker: på forna tiders prime time nannar man kudden.
*. *. *
Sett bara till klockslagen kan seniorfest alltså liknas vid barnkalas. Allt går igen, i någon mening. Allt utom ungdomen. Över sådant kan man fälla en tår av vemod. Eller också le av förundran. Både ock är kanske bäst. Men förhoppningsvis blir det inte saft till maten ikväll...förlåt idag. I mogen ålder har man lärt sig att föredra bordsvatten. Helst destillerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar