Detta med "klassresa"

Det talas ofta och mycket om begreppet klassresa - och alltid i tonlägen av beundran, gärna med darr på stämbanden. Senast nu i en tv-dokumentär om Leif G W Persson. Karl'n råkar visst vara arbetarson, då kan man faan inte bli polisprofessor. Inte utan att k-ordet dammas av. Klassresa. G W själv skrockar förtjust över sin tripp från lågavlönad dussinmänniska till fetarvoderad megakändis och säger att en av de stora fördelarna är att han numera "kan be folk dra åt helvete". Kul för honom, man ska inte vara missunnsam. För egen del känner jag mig dock lite kluven. Inför begreppet klassresa alltså. Jodå, även jag har kommit i kontakt med det. Närmre bestämt när jag efter nästan trettio år som typograf/grafiker på Sydsvenskan upphöjdes till journalist. Det dröjde då inte länge förrän en av mina chefer på redaktionen gav uttryck för sin beundran: "har du tänkt på vilken fantastisk klassresa du gjort, Stefan"? Sa chefen ifråga, genom åren om och om igen. I all välmening förstås. Men nä, det hade jag inte tänkt på. Inte alls faktiskt. Jag var en stolt grafiker som hade fullt upp med att sörja det förflutna; teknikutvecklingen som i princip utplånat en hel yrkeskår, alla arbetskamrater som försvunnit ut i kylan. Jag och några till hade turen - och anställningsåren - att få stanna kvar. Integreras med redaktionen, skolas om på olika sätt. Det var så jag i någon mening blev journalist, så jag gjorde min påstådda klassresa. Utan egen vetskap, så att säga. Skulle det vara något slags socialgruppsbetingad klasskillnad mellan grafiker och journalister? Blotta tanken störde mig redan då. Den stör mig inte mindre idag. I tugget om klassresa ligger ett outtalat förakt mot alla dem som aldrig fick, eller ens ville ha, en biljett.