Jag var i Ullared i veckan. Sitter här och funderar på varför. Det enkla svaret lyder: Ikano bjöd. Gratis är gott, det är det första man lär sig som pensionär. Det mer komplicerade svaret får jag bli skyldig. Men det har inte med shoppingsug att göra, så mycket vet jag. Efter en kvart blir jag torr i munnen, vid cirka halvtimmen ser jag i bästa fall dubbelt och inser att jag måste ha luft. Jag ställer då ifrån mig korgen - ja korgen, kundvagn är överflödigt för mig - och tar sikte på utgången. Snart når jag bänken. Befrielsen. Blosset. Inre frid.
*. *. *
Det är där, alldeles utanför köpladan, jag kan fascineras av själva fenomenet Ullared. Alla dessa människor i rörelse. Oavbrutet flow liksom. Ibland organiserad kö dock. Hur många tusen som helst får inte vistas i paradiset samtidigt, då kan det bli typ ormgrop eller andra läskiga lågprisorgier. Någon timma eller så brukar jag bli sittande. I studiesyfte. Och det är detta som ändå gör resan värd. Iaktta. Reflektera. Notera hur massorna bokstavligt talat drar åt samma håll. Äldre, yngre, kvinnor men också män. Kufar och kamrerer, originella och ordinära individer sida vid sida. Utrikes eller inrikes födda; inget spelar roll, inför GeKås är alla lika.
*. *. *
Väl inne igen plockar jag upp min korg och ger livsmedelsavdelningen en chans. Fem minuter ungefär. Det räcker. Jag vet exakt var leverpastejen finns. Osten. Morgans bullar. Smågodiset a’ 4:95 hektot. Man har väl vatt i Ullared förr, jag menar. Resten av tiden sitter jag bänk - men nu inne på GeKås, i väntan på att övriga i sällskapet ska ha shoppat färdigt. När de sent omsider dyker upp har de vagnarna fulla och entusiasmen intakt. Jag förstår absolut ingenting, men det är väl så: var och en blir salig på sin shopping. Själv satte jag faktiskt pers den här gången. 482 spänn minsann. Vem sa att det var billigt i Ullared?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar