Jag är måttligt road av hitte-på-turneringar som Nations League - men samtidigt svårt intresserad av fotboll. Därför såg jag mötet mellan Sverige och Norge igår. Resultatet blev 1-2 och som stilstudie betraktat var det en säregen match. Norge spelade framåt, Sverige spelade bakåt. Om ”hemspel till egen målvakt” räknats hade Sverige vunnit med typ 20-0. Herregud, vad är det för fotboll? Vill Janne Andersson ha det så? Eller är det spelarna själva som väljer modell? Jag föredrar hursomhelst den norska.
*. *. *
1-2 var väldigt smickrande siffror. För Sverige. Norrmännen skapade mängder av målchanser, Robin Olsen i buren förhindrade ett blågult ras. Den gamla svenska paradgrenen ”tajt försvarsspel” löstes upp i ett dåligt skämt. Utan pondus, utan kommunikation, utan fungerande fötter. Utan erforderlig klass, helt enkelt. Trist att se. Men desto roligare att se ett Norge som släppt alla Sverigekomplex, som ville, vågade och vann. Och som hade en alldeles egen Zlatan att visa upp. Haaland är hans namn. Stor, stark. Tekniskt kanske inte lika briljant som en ung Z, men som striker väl så vass.
*. *. *
Haaland gjorde båda målen. Det första på en straff som tv-kommentatorn Holmgren inte tvekade att kalla feldömd - utan att få gehör från ”granskningsnämnden” i VAR-rummet. Jag är nog böjd att hålla med domarkollegiet; en fällning är en fällning om än i dunmjuk förpackning. Låt mig slutligen nämna en svensk ljusglimt. Anthony Elanga, 20. Inbytt i andra halvlek - och se på faan: plötsligt en kille som spelade framåt. Som tänkte offensivt. Som hade mod. Som återställde fotbollen till fotboll - och inte till en konst i bakåtpassningar. Elanga stod för Sveriges reduceringsmål i slutet. Mer rätt kunde det inte bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar