Patriot. Skojigt namn på en derbyhjälte. Patriot Sejdiu, MFF. Inbytt i 89e minuten, målskytt i 91a. 2-1 till MFF, tre blytunga poäng. Och å andra sidan: ännu en förödande nolla för Helsingborg. Detta blev lagets nionde förlust på tolv matcher, den åttonde med uddamålet. Otur? Inte enbart, men kanske till viss del. Igår låg ”oturen” i att avgörandet föll först på tilläggstid, sett till spel och målchanser var resultatet rimligt. MFF malde ner och tuggade sönder HIF. Sakta men säkert, metodiskt och konsekvent.
*. *. *
Matchvinnaren fick jag korn på redan i förfjol. Då som utlånad till Dalkurd i superettan. Minns att jag tänkte: vad gör Patriot Sejdiu där, varför är han inte kvar i MFF? Kvalitéerna sken igenom, potentialen var uppenbar. Sen drog han bestämt ett korsband året därpå. Missade en hel säsong, föll i glömska. Inte i MFF, dessbättre. I år är han tillbaka, lite försiktigt lyft i hierarkin av nye tränaren Milojevic. Rejält hårtorkad efter debuten i våras, beskylld för opassande kaxighet. Rätt eller fel: Patriot Sejdiu ber inte om ursäkt för sin existens, det är väldigt mycket Malmö i grabben. Kul att han ”snodde” huvudrollen i derbyt.
*. *. *
Kul också att allsvenskan är tillbaka. Det är förvisso inte världens bästa fotbollsliga, kanske inte ens Nordens bästa. Hur man nu mäter sånt. Själv är jag nöjd med allsvenskan precis som den är. En institution i Sveriges idrottsliv, alla seriers Moder. Öppen för stora och små: Degerfors, Mjällby och Värnamo lika väl som MFF, AIK och Göteborg. Öppen dessutom för etnisk mångfald som ingen annan sport; GIF Sundsvall t ex ger oss spelare vid namn Forrest Lasso och Joe Corona. Bara sånt kan man ju bli glad av. Och då har jag inte nämnt Silas Sillastrybare, min specielle favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar