Jag har ingenting emot Caroline Seger. Självklart inte; Seger är en ikon inom svensk damfotboll, still going vid 37, värd all respekt och beundran. Men betyder det att hon är värd dessa ständigt återkommande idolporträtt i Sydsvenskan? Två hela uppslag idag. Fyra sidor. Innehållet kan jag inte uttala mig om, blev trött och ointresserad av blotta anblicken. Var inte allt redan sagt och skrivet om Caroline Seger? Kunde inte Sydsvenskan låta det gå åtminstone något år mellan gångerna? Jag tycker det. Och f ö sympatiserar jag inte med själva personkulten.
*. *. *
Seger framställs som om hon vore en stjärna i individuell idrott. Så är det ju inte. Fotboll är en lagsport. Seger må vara lite skickligare än andra men lik förbannat är hon en kugge i kollektivet och sällan bättre än vad omgivningen gör henne. Detta kommer bort, för varje nytt idolporträtt förminskas liksom den heliga frasen ”laget är alltid större än jaget”. Obs, Caroline Seger är så klart oskyldig. Jag tror ju inte hon ringer upp Sydsvenskan och ber om uppmärksamhet var och varannan vecka. Snarare är det väl tidningen som på diffusa grunder gjort henne till galjonsfigur för feministprofilen. Synd. Vill man stimulera läsarintresset finns det tusentals variationsmöjligheter bara i sportens värld.
*. *. *
Själv hade jag gärna velat läsa om Jörgen Lennartsson, avpolletterad HIF-tränare. Hur känns det att få kicken från jobbet man brinner för och överhuvudtaget inte misskött? Att bli offentlig syndabock för ett lags tillkortakommande? Att bli ersatt av två ungdomstränare med jämförelsevis noll meriter på cv:t? Förnedrande eller? Lennartssons egen syn på saken hade varit spännande att ta del av. Men inget sådant, tyvärr. Kanske har han avböjt, kanske blev han medialt ”kall” i samma ögonblick som bilan föll. I vilket fall blir jag personligen lätt äcklad av alla sportchefer som står på presskonferenser och floskelförklarar varför tränare de nyss anställt plötsligt inte duger.
*. *. *
I fallet Lennartsson tillkommer en aspekt av nyhetsvärde. Det vanliga är ju att en välmeriterad tränare ersätts med någon annan välmeriterad tränare. HIF gör alltså tvärtom. Löser frågan internt, lyfter två f d spelarikoner som i tränarrollen kan betraktas närmast som prao’s. Klubben sparkar på så sätt inte bara Jörgen Lennartsson på båda smalbenen, man lyckas också ifrågasätta en hel yrkeskår. Behövs etablerade fotbollstränare? Kan ”vem som helst” göra jobbet? Marken gungar...mest under HIF, tror jag. Men osvuret är bäst: ponera att laget börjar vinna, det vore nog inte särskilt stärkande för etablissemanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar