Jag växte upp med rock’n’roll - och en ständigt återkommande fråga: Elvis eller Tommy? Tro mig, så gick det till i 1950-talets Sverige. På gator och torg. I parker och lundar. På skolgårdar, inte minst. En musikrevolution svepte över världen, en helt ny ungdomskultur förlöstes och själva frågan löpte liksom amok från mun till mun. Vilken rebell var bäst? Kungen från USA? Kopian från England? Elvis Presley eller Tommy Steele? För mig - och de allra flesta - var rätt svar alldeles givet. Elvis. Han hade allt som Tommy saknade: låtarna, rösten, utseendet, frillan, kläderna, farligheten som den definierades då för tiden. Men nu till saken. Om jag ställts inför frågan några år senare hade mitt svar blivit - Roy. Roy Orbison, närmre bestämt.
*. *. *
Året var 1961. Min postadress Katrinelunds Inackorderingshem För Mindre Välanpassad Ungdom. Jo, så var faktiskt det officiella namnet på ”Katte” österut i Malmö. Jag bodde där så att säga på medhavda synder från Karlskrona, exakt vilka kan vi lämna därhän. Det var på Katte jag först hörde Only The Lonely (Know The Way I Feel Tonight). Radio Luxemburg, kväll efter kväll efter kväll. Boendemiljön och omständigheterna bidrog säkert i någon mån - men herregud: Rösten! Så säregen. Spröd och stark på samma gång, helt olik alla andras. Pop mer än rock, hjärta mer än hud. Roy Orbison blev nästan min frälsare, definitivt mitt ljus i mörka stunder. Där och då, men också för evig tid. Jag följde hans karriär, räknade hans hits: Running Scared, In Dreams, It’s Over, O Pretty Woman, för att nämna bara några av de odödliga 60-talssångerna.
*. *. *
Jag köpte hans plattor. Alla. Även de som alltid hamnade i reabackarna på 1970-talet. Eller i den beryktade LP-miljonärens överskottslager a 7:75 stycket. Roy var helt ute under det decenniet, jag kände mig ett tag som hans siste vän. Discovågor och hårdrockstornadon trängde undan den melodiösa popen, The Big O (Orbison’s smeknamn) fick turnera runt som något slags B-artist i countrysällskap. Själv håller jag än idag hans 70-talsproduktion högt. Delar av den har pärlstatus i min samling. Singeln So Young, flera olika LP-spår. Inklusive fredsmanifestet It Takes All Kind Of People (To Make A World) från ett album som gavs ut 1972. I sin helhet ett av Roys allra bästa, om du frågar mig. Men tydligen fel i tid; ingen av låtarna ”nådde ut” till radiovågorna, än mindre till topplistorna.
*. *. *
Runt 1980 var det som om Roy Orbison upphörde att finnas till. Inga nya skivsläpp, inga fynd i reabackarna. Ingen som sjöng ”lonely” eller ”blue” eller ”chalala” så som han. En epok var över - och jag var trots allt nöjd: jag hade ju rubbet på skiva, jag hade t o m en bok om Roy som jag fyndat i en butik vid Triangeln. Men så plötsligt, jag tror det var -85: nyheten om en supergrupp kablas ut över världen. Bob Dylan, George Harrison, Tom Petty, Jeff Lynne och - Roy Orbison! Travelling Wilbury’s kallade de sig, debut-LP:n blev en braksuccé. Roy sjöng solo som i fornstora dar på ett par av spåren och snart nog följde han upp med en platta i eget namn. Succé igen. Låtar som California Blue, Windsurfer, A Love So Beautiful, You Got It...Roy var tillbaka, större än nånsin, när man trodde att han blivit ett vackert minne blott. På Sydsvenskan bildades en Roy-klubb - och nej, absolut inte på mitt initiativ. Det var en ung spoling, nyfrälst, som kläckte idén. Hemma hos honom hade vi medlemsträffar, inte direkt drogfria men med en självklar regel: endast Roy-låtar fick spelas.
*. *. *
Hypen som sådan upplevde jag annars som omtumlande. Nästan med lite blandade känslor. Det var ju på alla sätt och vis så otroligt långt från Katte 1961. Då var det jag och Roy mot världen liksom. Nu blev det som om hela världen tog för sig av min gamla själasörjare. Såna där tankar kom och gick. Var höll dom hus på 70-talet, typ. Fånigt ja. Egotrippat ja. Jag borde glatt mig rakt av. Uppskattat att Roy sent omsider fick en ny publik, en ny karriär. Skippat alla reservationer. Man äger inte sin musikaliska husgud, bara låtskatten och minnena. Huruvida Roy Orbisons storstilade comeback också ledde till hans slutliga öde kan ingen veta - men i december 1988, mitt under pågående turné, kom det sorgliga beskedet: en hjärtinfarkt hade tagit Roy’s liv. Han blev blott 52. Numera spelar jag honom ganska sporadiskt. Nästan uteslutande vid högtidliga tillfällen. Av respekt för rösten som en gång blev min tröstnapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar