Tillbakablickar, del 2. Redo? Inte? Skyll dig själv, då missar du berättelsen om Sveriges ende P-Ville. För att inte tala om Kalle Gelé. Eller Halta Märta. Och diverse annat från mina år i Karlskrona. Det blev inte fler än fem och knappt det: kom från Oskarshamn sommaren 1956, lämnade för Malmö kring julen 1960. En parantes i livet, objektivt sett. Aldrig för mig. Det är nåt med blodet...där man en gång föddes och hela den biten. Ursprunget är liksom inte utbytbart; det framgår av passet, följer med genom livet. Därav min bestående vurm för allt blekingskt, från IFK Karlskrona till Mjällby AIF.
*. *. *
Första året, efter flytten från Oskarshamn, bodde vi på Tromtö. En liten flik av skärgården, strax utanför Karlskrona. Där hyrde vi ett ödehus mitt i skogen. Synnerligen enkelt, som det var på den tiden. Utedass, vedeldad spis, jordkällare. Fantastisk miljö förstås. Gångavstånd till bryggan, mete varje dag. Badvänlig vik, långgrunt vatten. Eka att fritt disponera. Allt med Tromtö Slott i blickfånget. Där bodde greve Wachtmeister med familj. Inklusive två söner som i likhet med mig och min storebror gick på Läroverket inne i Karlskrona. Dom kom till och från bussen via bilskjuts, jag och brorsan cyklade skogsvägen på cirka 5 km. Transport efter klass, så att säga. Brutalt ibland på vintern men annars mysigt och lite spännande; det fanns gott om vilt i skogarna, räkna rådjur och förvuxna harar blev ett morgonnöje.
*. *. *
Hösten -57 bröt vi upp från Tromtö. Far hade fixat lägenhet i stan. Drottninggatan. Max 30 meter från Läroverket. Lyx, så klart. Även om det inte hjälpte just mig. Jag hade nämligen utvecklat en svår form av skolleda vid det här laget. 12 år ung, allmänt ganska begåvad enligt lärarna. Men oförmögen att använda begåvningen på rätt sätt, enligt samma lärare. Av den relativt välartade gossen från Oskarshamn som antagits till läroverk på strålande betyg fanns snart inget kvar. Ingenting överhuvudtaget. Jag blev ett problembarn. En lymmel. Odåga, svart får. Den sämre halvan av en i lärarkretsar omtalad brödraduo; likvärdiga i begåvning, motpoler i ”utförandet”. För att göra en lång och mörk historia kort och koncis: jag fick lämna skolan i förtid, bror min gick spikrakt mot studentexamen.
*. *. *
Mogen för P-Ville nu? Tack. Vi pratar här om Karlskronas mest profilerade original. Plattfotad, lite svartmuskig, minst lika tandlös som Mos-Matilda i Oskarshamn. P:et i hans öknamn stod för det där som män vanligtvis uträttar i urinoarer eller liknande - men som Ville föredrog att göra direkt i brallorna. Kanske inte konsekvent, bara tillräckligt ofta för att det skulle bli en vandringssägen. Själv såg jag honom på fotboll då och då. P-Ville höll på ”Bollklubben”, Karlskrona BK. Inte stans bästa lag, sanningen att säga. Desto roligare vid seger: en gång blev jag faktiskt vittne till när P-Ville svalde en cigarrfimp mitt i ett jubelvrål. Jo, det är sant. Ville hade nästan alltid en fimpe i mungipan och när Bollklubben gjorde mål glömde han liksom allt. Har tänkt mycket genom åren på P-Villes fimpsluk, hur den kom ut och så. Naturliga vägen, förhoppningsvis.
*. *. *
Kalle Gelé tyckte jag mest synd om. Han var döpt och ”originaliserad” efter hur han såg ut. Porös från topp till tå, dallrande ansiktsmuskler, grava problem med motoriken. Skrämmande men ofarlig, skulle jag nog säga. Halta Märta? Bedagad kvinna, omsusad för amorösa eskapader, inte sällan under bar himmel. Låghalt och lättfotad, bara en sån sak. Lite gammal dock för en spoling som mig. Tyvärr. Annars hade jag säkert bett om en autograf eller nåt. En särling i originalfloran var Erik Väder, även kallad Glader. Han tyckte om att släppa sig. Högt och ljudligt och helst i större folksamlingar. Efter avslutad kanonad sprack han alltid upp i ett leende. Obehaglig typ. Inte för att han fes, men för det där idiotsmajlet som slutkläm.
*. *. *
Ja, Karlskrona hade många frestelser att erbjuda. Den ofarligaste var handbollen. En sport som inte fanns på kartan i Oskarshamn - men var närmast religion 15 mil därifrån. IFK låg i högsta serien, KA2 i näst högsta. Totalt fanns tio klubbar i stan, flertalet på division 3-nivå. Och då har jag inte räknat in Läroverkets IF i vars pojklag jag själv spelade så länge omständigheterna medgav. Eller rättare sagt: så länge Lennart medgav. Lennart var lagledare och dessutom skolans vaktmästare. Han måste ha sett nånting som ingen lärare såg, annars hade han knappast utnämnt mig till lagkapten. Än idag minns jag Lennart som min siste och ende vän på Karlskrona Högre Allmänna Läroverk. Ledsen att jag svek.
*. *. *
Så mycket kom emellan, så många felval tog mig ut på bråddjupt vatten alldeles för tidigt i livet. Första fyllan vid 13. Första insteget i skadliga umgängeskretsar. ”Första” av snart sagt allting. Att jag sent omsider landade mjukt känns lite som guds försyn. Och ingen skugga över Karlskrona. Staden stal mitt hjärta. Min oskuld. Mitt omdöme. Min kärlek. Sviterna dras jag med ännu - men ansvaret är ingen annans utan helt och hållet mitt eget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar