Avellan bekänner klass

Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser Heidi Avellan’s lördagskrönika i Sydsvenskan. Tidningens politiska chefredaktör har upptäckt att det går alldeles utmärkt att jobba hemifrån - och drar en lans för fortsättning, även efter coronapandemin. Hon radar upp argument, det ena mer bestickande än det andra. Men nämner inte med ett ord alla som inte KAN sitta hemma på kammaren och jobba. Vårdpersonal, handelsanställda, kroppsarbetare i t ex byggsvängen, lågavlönat folk i diverse serviceyrken etc. Tydligare kan inte Avellan markera sin egen klasstillhörighet. Det är den intellektuella - och digitala - eliten som ska jobba hemma. Fritt och självständigt, bekvämt och komfortabelt. ”Dom andra” kan åka till sina arbetsplatser som vanligt. Kollektivt, i bil, på cykel, till fots. Inte ”vi”. Möjligen har Avellan redan jobbat för länge hemifrån. Hon verkar inte se världen utanför tangentbordet, sammanhangen utanför egenintresset. Det är ”dom andra” som bär samhället, inte egoeliten. Jobba hemma kan såna som jag göra. Pensionärer, seniorer som gjort sitt på arbetsmarknaden. Vi har liksom inget val. Men jag känner inte att vi behöver sällskap av några särskilt utvalda ”stjärnor” i arbetsför ålder. Så gå till jobbet, Avellan. Det är nyttigt och bra. För personlig utveckling, för gemenskap, för samhörighet. Och för jämställdhet i det stora hela. Tids nog kan du sitta på kammaren och blicka tillbaka på det ”gamla normala”. Med saknad.