Årets allsvenska liknar ingen annan

Några måndagsfunderingar om fotbollsallsvenskan. Jag såg min första match liggandes bakom ena målet på Fredrikskans i Kalmar. Det kan ha varit 1953, eller i vilket fall tidigt 50-tal. Det var KFF mot AIK och om inte barndomsminnet sviker mig vann KFF med 3-1. Men nu skulle inte detta handla specifikt om Kalmar. Ville bara säga att det nog var något slags livslång förälskelse som föddes där på Fredrikskans. Allt sedan dess har jag följt allsvenskan. Mer eller mindre minutiöst, nära eller på distans. En sak är säker: aldrig har jag upplevt en allsvenska som årets. Jag tänker inte bara på det unika publikförbudet, relaterat till en pågående pandemi. Fast mest det förstås. Pandemier har härjat förr - denna är nr 4 i min tid - utan att liknande åtgärder ens förts på tal. Men det finns annat som är ”knäppt” med årets allsvenska. Mängden oavgjorda matcher t ex. Har inte kollat, känner ändå doften av rekord. HIF har sex på raken, sju totalt. Andra lag är obetydligt ”sämre”, kryssen står faktiskt som spön i backen. Av 94 spelade matcher hittills har 34 slutat med X, mer än var tredje alltså. Mest iögonfallande är dock alla övertidsmålen. Poäng som räddats eller gått förlorade i de yttersta av slutsekunder. Det mysteriet förtjänar en avhandling eller åtminstone en djupanalys - normalt är det icke. Ikväll blir tolfte omgången komplett. Bl a med mötet Norrköping-Mjällby. ”Stabila Mjällby” som en viss fotbollskrönikör skriver idag, i hopp om att MFF ska få behålla serieledningen. ”Stabila”? Ack om det vore så väl. Mjällby har 3-11 på sina fyra senaste, en inspelad pinne av tolv möjliga. Jag skulle hellre kalla en sådan trend stabilt bräcklig. Men visst, en överraskning mottages tacksamt. Leve allsvenskan!