Även en pånyttfödd stjärna behöver vila

 David Löfquist i Mjällby. Det är snart tio år sedan han var som hetast på marknaden. Upptäckt och kontrakterad av italienska Parma, senare en mellanlandning även i MFF. Någon A-lagsfotboll blev det dock inte, varken där eller här. Möjligen var världen för stor för Listerlandets stjärna. Kanske var det konkurrenssituationen som slog ut honom eller också tränare som inte värderade en talangfull spelare efter förtjänst. Hursomhelst. Löfquist flyttade hem och har vid det här laget hunnit bli Mjällbyikon. En av de stora, jämte sådana som Chippen, Ekenberg, Anderssonbröderna. Helt friktionsfri har återkomsten inte varit: så sent som i fjol hände det att Löfquist fick starta på bänken, alternativt finna sig i att bli utbytt. Dåvarande Mjällbytränaren Milojevic såg ingen oumbärlig nyckelspelare i ”Löken”, det var tydligt. Annat här och nu. Under Marcus Lantz har David Löfquist fått oinskränkt förtroendekapital - och därmed något av en renässans som fotbollsspelare. Så bra som den här säsongen har jag personligen aldrig sett honom, inte ens under de ”heta åren”. Men - och detta gör mig bekymrad: Löfquist har spelat samtliga minuter i samtliga matcher, inte många andra spelare i denna komprimerade allsvenska kan ha gjort det (målvakterna undantagna förstås). På sistone tycker jag mig också ha märkt en viss avmattning i Mjällbykaptenens prestationer. Slitage, tecken på trötthet, behov av vila. Fullständigt naturligt. Löfquist är 34, det spelar egentligen ingen roll, tre fulla matcher i veckan är för mycket oavsett ålder. Det är därför bättre bemedlade klubbar roterar, som det heter. Lantz vågar uppenbarligen inte vila Löfquist men jag tror trots allt att han borde. För lagets bästa. Mjällby har 16 poäng i nuläget, 30 brukar krävas för nytt kontrakt. Det kommer aldrig att gå med en sönderkörd härförare.