Sverige fick ett nytt politiskt parti i helgen: SD-liberalerna. Föga förvånande: när Liberalerna utsåg Nyamko Sabuni till ny ledare bad partiet självt om just den här utvecklingen. Eller, om man så vill, den här avvecklingen. Bort från liberala kärnvärden, bort från medmänsklighet, bort från all anständighet. Allt för borgerlig makt. Precis allt, inklusive samarbete med antiliberala SD. Häpnadsväckande med tanke på Sabuni’s egen bakgrund som invandrad till Sverige? Inte alls. Bara ytterkantsbeviset på ”lyckad” assimilering. Sabuni har, på SD-språk, helt enkelt blivit fullvärdig Sverigevän. Sossehatare. SD-svärmare. Liberal. Fast inte.
*. *. *
Vad väljarna tycker om vägvalet återstår att se. Sabuni själv tror naturligtvis på något slags ”effekt”, siffror på under 3 procent i de senaste opinionsundersökningarna kräver faktiskt det. Och på Leijonborgs tid som partiledare gick ju osmakligt valfjäsk alldeles utmärkt; Liberalerna som då kallade sig Folkpartiet steg vid något tillfälle till 12 procent, bara på kravet om språktest för invandrare. Det säger förvisso en del om oss röstberättigade - men kanske mer om ett parti som anpassar agendan efter något annat än ideologisk övertygelse. Det är möjligt att även Sabuni kalkylerar rätt. Möjligt, inte säkert. Trängseln i ”SD-lådan” kan bli ett problem. Där sitter redan Sverigemoderaterna och Buschdemokraterna, alla platser är liksom upptagna. Eller finns det ett 4-procentigt litet hörn också för SD-liberalerna? Risken gör mig lätt illamående.
*. *. *
Såg under veckan - efter befintlig förmåga - Sveriges båda VM-kvalmatcher i fotboll. Hade hoppats på en käftsmäll. På mig själv alltså. Som straff för att jag ifrågasatt Zlatans comeback i landslaget. Men nej, någon käftsmäll känner jag inte att jag fick. Zlatan gjorde vad man kunde förvänta sig: en del bra grejer, en del mindre bra. Ingen succé men ännu mindre fiasko. På plussidan tre ”assists”. Lite som i hockey där varenda blindpassning premieras om de i förlängningen leder till mål. Experterna i tv-studion var dock nöjda, nästintill dreglande av förtjusning. Och en viss krönikör blev alldeles till sig för att Zlatan minsann rörde på läpparna till nationalsången. Ja, herregud. Ibland är den kritiska analysen väldigt långt borta. Självklara frågor finns ju - men ingen ställer dem. Förbundskapten Andersson kommer undan med frisedel, så som han själv ger Zlatan frisedel från de jobbiga delarna av lagspelet fotboll.
*. *. *
Ja, jag tycker det är anmärkningsvärt. Ingen skugga på Zlatan, hans pånyttfödda lust för landslagsspel är säkert etthundra procent äkta. Den brännande frågan rör tillmötesgåendet från förbundskaptenen. Hur tänker Janne Andersson rent allmänt om fotbollsstjärnors åldrande? Är det problemfritt att offra en 20-åring till förmån för en 40-åring? Framtid för dåtid? Kollektivet för egot? Verkligheten för drömmarna? Zlatan kan aldrig bli vad han en gång var, den som tror det måste ha gått vilse i nostalgiträsket. Är förbundskaptenen verkligen en av dem? För egen del blir jag rörd mer än road av comebackprojektet. Detta är inte min Ibra. Inte den spelare som jag dyrkat i gud vet hur många år. Detta är veteranversionen av den unge hjälten. Skuggan av det förflutna. Sista intrycket består, sägs det. Hoppas inte. Det är ju med Zlatan som med Liberalerna: han var bättre förr. Och förtjänar att bli ihågkommen för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar