Tusse. Jag vet en hund - salig i åminnelse - som hette så. Min barndoms favoritvovve, närmre bestämt. Medlem av en familj i mors & fars bekantskapskrets, ständigt lekfull och kärlekstörstande. Tusse var så där genomsnäll och fin som bara respekterade hundar kan vara. Kom att tänka på honom igår kväll när hans namne vann Mellon. Långsökt? Det bjuder jag på. I min värld fanns blott en Tusse - fram till igår. Nu finns två. Killen som kommer att representera Sverige i Eurovision Song Contest är mer än välkommen i Tusseklubben. Jag tyckte om hans låt. Hans sätt att framföra den. Hans röda skithäftiga kostym. Hans snälla ögon, nära nog i nivå med original-Tusses. Vifta på svansen behövde Mello-Tusse inte bekymra sig om, den detaljen ombesörjde alla som röstade.
*. *. *
Vad mer förgyllde livet igår? Handboll förstås. Men då tänker jag inte på Sveriges match mot Algeriet i herrarnas OS-kval. Den valde jag bort utan betänkligheter. Ungefär samtidigt bjöd ju en annan tv-kanal på H65 Höör-Irsta Västerås i damhandbollens SM-slutspel. H65 är ett av mina favoritlag, Ola Månsson en av mina favoriter i tränarkåren. Alla som någon gång gästat Höör kan väl bara förundras över sambandet: så liten ort, så stor handbollsklubb. En av landets framgångsrikaste på damsidan under senare år. Mycket är Månssons förtjänst, vill jag tro. Kävlingesonen har varit i H65 längre än jag kan minnas - sett spelare komma och gå, utvecklat nya förmågor, byggt om och drivit på. En mer hängiven tränare än Månsson får man nog leta länge efter. Och jodå, det gick bra igår också. Seger 32-23, 1-0 i matchserien ”bäst av 5”.
*. *. *
Tunna Blå Linjen är slut. Kan vara den bästa tv-serie jag någonsin följt. Tio avsnitt om Malmöpolisens vardag i trovärdig fiktion. Miljöbilder att känna igen från staden där jag bor, händelseskildring som berör på djupet. Och tänk så många skickliga skådespelare det finns som man aldrig hört talas om. Min favoritkaraktär i serien: Leah. Enastående i den kanske svåraste rollen. Tanke: är det så här att vara polis på riktigt? Så mycket tragedi, så lite normalt arbetsliv, så helt naturligt med internt kärleksprassel? Ja, tydligen. Inga invändningar har synts till eller hörts av. Respekt och förståelse för ett yrke som inte liknar något annat. Om ett år eller två lär det bli en fortsättning på serien. Synd att det ska dröja, men ödmjukt tack.
* * *
Lite i skymundan, åtminstone för mig, spelade MFF ännu en träningsmatch igår. Mot Elfsborg. Resultatet blev inget att vifta på svansen åt den här gången heller: 0-4 i baken. MFF har grava problem, den saken är klar. Så här brukar inte en ”blå” försäsong se ut. Prestationerna rimmar liksom inte med självbilden. Störst, bäst, starkast...all respekt, men kanske inte just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar