Ryggdunket, kom tillbaka

Ser att USA:s fotbollsdamer får kritik för sitt målfirande. Det kan låta lite udda. Att kritisera målfirande alltså. Sådant är ju ofta spektakulärt nu för tiden. Pussar, kramar, danser, frivolter, djungelvrål, fingergester, lagrusning, tossaspel...allt passerar och anses väl helt enkelt vara en del av showen. Inte som förr när ett ryggdunk fick vá nock. Nå. Den aktuella kritiken mot USA - bland annat från spelare i det svenska landslaget - är onekligen intressant. Vad det handlar om är amerikanskornas VM-premiär mot Thailand häromdan. Matchen, i den mån man kan tala om match, slutade 13-0. Inte sensationellt på något sätt: USA är en stormakt i damfotboll, Thailand ett pyttelitet blåbär. Men måste man då fira varje mål, även det trettonde, som om det vore det första? Yviga gester, utstuderade poser, spelfördröjande kramorgier. Nej, menar kritikerna. Det måste man inte. Det är att förnedra en motståndare som ligger. Onödigt, osympatiskt, ovärdigt. Andra tycker tvärtom, men för egen del är jag böjd att hålla med. Efter säg femte målet kunde det räckt med ett hederligt gammalt ryggdunk. Hjärtlöshet klär ingen idrottsfest.