Ruggig fångst i ruskigt väder

En sutare i tvåkilosklassen, faktiskt mitt livs största fisk på mete. Det var det häftigaste som inträffade under dagarna i Tingsryd. Det läskigaste var, förlåt om jag tjatar, vädret. Knappt tio grader i luften, piskande regn från och till. Och så vindbyar som definitivt inte var att leka med. Eller ro i, för den delen. När det var som värst stod ekan ta mig faan still - i bästa fall. Frekvensen i mina årtag matchade liksom inte underlaget, bitvis erfor jag hur varje rodd meter framåt följdes av en rekyl på cirka två meter bakåt. En lite löjlig känsla, inget för den stressbenägne. Det var därför jag rodde, ha ha. Och svor. Och stönade. Och dreglade. Och svor lite till. Lugnt och fint, konsekvent och tålmodigt. Min svärson erbjöd sig förvisso att ta över årorna men en sak har jag lärt mig: man byter inte position eller personal på öppet vatten, man sitter där man sitter. Det har med självbevarelsedrift att göra. Hyllen är en hyfsat stor insjö, tio sekundmeter där skojar man inte bort. Nå. I land kom vi, oklart hur. Och trevligt var det, bortsett från det otrevliga. Sutarmonstret glömmer jag nog aldrig, vilken kämpe! Kan f ö tillägga att jag hade fel om myggen. De går inte alls och väntar på sommaren, de är redan i full gång. De små asen.