Alla vill bli äldre - men...

"Alla vill bli äldre men ingen vill bli gammal". Jag vet inte vem som myntat uttrycket men jag vet vem som använt det flitigt genom åren. Min mor. Dvs hon använde det så länge hon var "äldre", så länge hon kunde ta hand om sig själv och bejaka sin livsglädje. Idag har mor blivit det där som ingen ville bli - och själv har jag förstått innebörden av de bevingade orden. Jag påminns om det varje gång jag cyklar till och från hennes äldreboende, särskilt från. Mor har fyllt 98 och är för tillfället äldst av alla på boendet. Rullstolsburen, helt blind, utan närminne, därtill däckad i lunginflammation nu på sistone. Tredje antibiotikakuren avslutad idag, "oviss utgång" som det heter. Men klar i övrigt, som det också heter. Det är vemodigt att följa en älskad mors åldrande, jag skulle ljuga om jag sa nåt annat. En tröst är att ett äldreboende nog inte kan bli så mycket bättre än detta på Hyllie Park. I alla fall inte under rådande premisser. Bemanningen kontra behovet, tänker jag på då. Idag, söndag, var där tre i personalstyrkan. Tre änglar på tolv äldre, flera av dessa per definition "gamla". Oförmögna att ta hand om sig själva. Oförmögna att äta. Oförmögna att dricka. Oförmögna nästan allt. Och därmed utomordentligt vårdkrävande, självklart. Att bemanna med blott tre är att skymfa äldreboendets huvudpersoner, det är en känsla jag inte blir fri. Vård & omsorg borde inte behöva ställas mot disk & tvätt, "du får vänta" borde inte behöva eka som ett mantra så fort nödropen kommer. Sagt alltså med all respekt för befintlig personal - men ingen respekt alls för de makthavare som legitimerat själva systemet.