Gulddrömmen sprack

Sverige-Spanien 1-2. Hit men inte längre. Sveriges fotbollsdamer får nöja sig med att spela om bronset på VM. Vackert så, om än inte i paritet med hajpen runt laget. Nästan alla - jodå, även jag - såg guldet som en realistisk möjlighet. Den drömmen sprack tämligen brutalt under några dramatiska slutminuter. Spanien gjorde 1-0 i 82a, Sverige kvitterade i 87e, allt tydde på förlängning. I själva slutminuten av ordinarie tid släcktes det hoppet. Skott ribba-in, mitt i målet, ridå ner. 

*. *. *

Möjligen borde Zecira Musovic kunnat avvärja skottet - men det är som det är: en målvakt gör sitt livs match bara en gång. Den gången för Musovic var åttondelen mot USA. Där var hon omänsklig. Därefter har hon varit mänsklig. Tveksam, osäker, räddats av en skarp backlinje. Sen är det de fördömda marginalerna; Sverige hade dom med sig mot både USA och Japan, mot sig nu när det verkligen gällde. Surt. Fast ”rättvist”. Spanien var lite bättre med bollen över matchen i stort.

*. *. *

För svensk del kan en era ha tagit slut i och med respasset. Det är fyra år till nästa VM, många av spelarna i den nuvarande truppen faller rimligen ifrån. Vissa var med på övertid redan i detta VM, andra befinner sig på krönet till utförsbacken. Det låter hårt men mjukare än så är inte elitfotbollens villkor. Kosovare Asllani, mångårig fixstjärna i damlandslaget, har t ex fyllt 34. Kan någon se henne göra en Seger? Hänga med till 38? Glida in i nästa VM-trupp på gamla meriter? Inte jag.

*. *. *

Varning, nu tänker jag bli oförskämd. Hur svårt kan det va’ att dansa loss och sjunga järnet när man cashar in ett par mille på att kolla fotboll? Undrar med anledning av en krönika jag läste inför semifinalen. Där hyllas den svenska truppandan med hänvisning till segerorgierna efter Japanmatchen. Ledda tydligen av spelare med bänken som utsiktsplats. Inte ett ord om pengarnas betydelse. Och det är klart, några miljoner hit eller dit förändrar väl ingen sinnesstämning? Fotbollsspelare får glädjefnatt oavsett. Eller?

*. *. *

Låter det som jag stöter upp? Inte alls faktiskt. Jag har kommit över min barndom för länge sen. Då när amatörstadgarna förbjöd fetare gage än en Loranga på två - och fotbollen var ett manligt privilegium. Bättre idag. På gott och ont. Fri marknad, levebröd i potten, begynnande tecken på jämställdhet. Möjligen lite kymigt med storleksordningen på pengarna. Männen värst fortfarande, men damerna på g. I en värld där relativt få människor ser någon anledning att dansa på bordet.