Diskusmatadoren Daniel Ståhl

Daniel Ståhl. Passande efternamn han har, den svenske diskusmatadoren. Endast en stålman kan vinna en VM-final så som Ståhl gjorde igår kväll. Han var ju slagen. Snuvad på guldet. I sista kastomgångens näst sista kast. Där fick slovenen Ceh på en träff bortom 70-metersmarkeringen (70,02). Passerade Ståhl, avgjorde tävlingen, vann min beundran; tänk att få till ett sånt kast i just den stunden. Otrolig kille, megastort för lilla Slovenien. Muttrade jag för mig själv - och bortsåg från att ett kast faktiskt återstod.

*. *. * 

Daniel Ståhls sista. Repliken. Kontringen. Knocken på knocken. 71,46!!! När man trodde att karl’n var knäckt. Det är i sådana idrottsögonblick orden tar slut. Tårarna kommer. Den enögde lille Sverigevännen i en kryper fram ur sitt skal. Och insikten klarnar: människor finns hur många som helst, Daniel Ståhl finns i ett enda exemplar. Han ser kanske inte ut som en idrottsman i klassisk mening; slimmad, fettfri, märkt av brutal träning. Diskuskastare gör sällan det - men faan va’ skenet bedrar. Man blir inte bäst i världen den lättjefulla vägen, Ståhl har fått jobba på sitt sätt. Hårt, länge, målmedvetet.

*. *. *

Jag kommer nog aldrig att glömma hans sista kast. Rotationen. Perfektionen. Smidigheten. Klippet. Den totala fulländningen av en sport jag inte begriper. Kasta diskus, hur svårt kan det va’ liksom? Javisst, tio meter kanske. Men 71,46? I det skarpaste av alla tänkbara lägen. En vettlös prestation, värd inte bara VM-guldet. Kom igen nu, ni som bestämmer. Ge Daniel Ståhl vad han förtjänar i kommande idrottsgalor: Bragdguld, Årets Prestation, Jerringpriset. Höj blicken över ryttare och skidåkare, inse att friidrotten är så mycket större. Ståhl har blivit förbigången tidigare, skam och skandal om det sker igen.

*. *. *

Noterade att förbundskaptenen Kajsa Bergquist satt på läktaren och grät. All min respekt. Snälla människor har nära till tårarna - och Bergquist är väldigt snäll i förbundskaptensrollen. Annars hade inte Sverige haft en rekordstor VM-trupp på plats. Uppemot 40 aktiva. Alla formellt kvalificerade på ett eller annat sätt, många dock utan form och konkurrensförmåga här och nu. Det har Bergquist valt att bortse ifrån. Nej, jag är inte särskilt upprörd. Ett VM bara för ”grädden” vore olyckligt, försökstävlingarna är en del av charmen. Synd förstås att flera av Bergquist’s skyddslingar gjort tämligen charmlösa sortier. 

*. *. *

Igår kväll var allt sånt glömt och förlåtet. Tack för högtidsstunden, Daniel Ståhl. Nu väntar vi på stavhoppsfantomen Duplantis. Möjligen kan även han ta ett VM-guld men knappast lika spektakulärt. Det skulle vara om någon av konkurrenterna klarar säg 6,10 medan Duplantis efter två rivningar sparar sitt sista försök till 6,20. Och klarar! Då närmar vi oss Ståhlhöjder, inte annars.