Dags för lite föryngringsmete

Åsså var det tid igen. Småland. Tingsryd. Hyllen. Sommarmete, skogsliv, rekreation och hela den biten. Avresa i morgon söndag. Väx upp, viskar min inre röst. Vill helst inte, viskar jag tillbaka. Med spö i näven och mask på kroken är man aldrig äldre än 15, den känslan kan man väl få unna sig. Några dar i alla fall, sen kan man vá typ 72 resten av året. Men allvarligt talat sjunger det nog på sista versen, metet. Man blir inte yngre, bara tyngre. Man blir inte rappare, bara slappare. Man hoppar inte längre ombord på båten, man klättrar försiktigt för att inte trilla och slå sig fördärvad. Man går inte de 500 meterna ner till sjön på fem minuter, man hasar sig fram på cirka femton. Värst är ändå saknaden efter mina polare. Förr var vi ju tre som åkte, tre som var precis lika hängivna denna form av livsnjutning. Idag är jag - äldst i trion - ensam kvar som kan, Ödet är som bekant både orättvist och oberäkneligt. Sitta på sjön solo har jag egentligen inga problem med, tio timmar i följd kan fortfarande kännas alltför kort. Men kvällarna. Förr en betydande del av nöjet, nu en transportsträcka mot nanna kudden. Middá, tre nubbar och en bärs, sen går rullgardinen ner. Anders och Jan: det var roligare på er tid, jag lovar. Nu är det väl mer rogivandet man söker. Tillbakablickarna, minnena. Och så den där förbannade kilosabborren, min livsdröm. Ja, ni vet, pågar. Jag tjatade rätt mycket om den saken redan i "good old days". Den här gången är det min själ dags. Eller också inte. Skitfiske på dig, som vi brukade säga till varann.