Leve kärleken!

Idag ska jag gå på bröllop. Nej, inte mitt eget. Det är större än så. Min dotters. Min älskade lilla efterskatt, som kom till världen typ igår. Okej, 1986. Tid går fort, ibland hinner man knappt blinka mellan de magiska ögonblicken. Men inget vemod nu, bara glädje och tacksamhet. Giftermålet bekräftar ju att min dotter mött det största och finaste livet har att erbjuda. Kärleken. Den som gör oss människobarn yra i knoppen och varma i kroppen, den som får pulsen att rusa och endorfiner att brusa. Den som besegrar allt. Inklusive min egen olust att hålla tal i offentliga sammanhang. Vid ett tillfälle som detta känns varje förpliktelse som en ära. Zivjeti ljubav!