Missade - medvetet - öppet mål i gårdagens snabbsammanfattning av Sveriges tillkortakommande mot Österrike. Nämligen frågan om Janne Anderssons framtid som förbundskapten. Jag tycker helt enkelt det är en icke-diskussion. Avgår han inte nu (direkt efter de tre återstående matcherna av EM-kvalet), när skall han då avgå? Om tre år? Fem år? Tio? Aldrig? Vari ligger dramatiken med ett byte på posten som ytterst ansvarig för svensk landslagsfotboll? ”Jag viker inte ner mig”, säger Andersson själv idag. Illa, illa. Låter som ett eko av en viss president, utan några jämförelser i övrigt.
*. *. *
Den ene förlorade valet, den andre förlorade kvalet. Båda vägrade ”vika ner sig”. Acceptera faktum. Inse att allt har sin tid. Att röster och resultat räknas, inget annat. Janne Andersson har varit förbundskapten i sju år. Framgångsrik ganska länge. Hyllad, hajpad, nästan geniförklarad. Plötsligt vände det. Missat VM, fiasko i Nations League, generande munhuggning med Bojan Djordjic i direktsänd tv, missat EM som salt i öppna sår. Andersson har blandat och gett, haft tur och otur på jobbet. Upplevt smek och drev, efterhand mest det senare. Alltid så: usla resultat triggar pöbeln och sänker förbundskaptenen.
*. *. *
Positionen är utsatt, ja. Samtidigt extremt välavlönad. En svensk förbundskapten i fotboll cashar in per månad vad välutbildade yrkesarbetare cashar in på ett år. Typ. Givet den sidan av saken finns det ingen anledning att tycka synd om Janne Andersson. Han kastas inte till gamarna, eller till någon A-kassakö. Förbundet har alldeles säkert en trygg reträttplats att erbjuda. Gärna för mig: Andersson förtjänar respekt, en samlad bedömning av hans långa tid som förbundskapten ger fler plus än minus. Jag minns honom hellre som glad go’gubbe än stingslig surgubbe...sistnämnda figur stressrelaterad förstås, väl synlig senast igår.
*. *. *
Efterträdare? Fredrik Ljungberg kan vara ett namn. Eller Jens Fjellström. Eller, kanske helst av allt, dom båda tillsammans. En idé bara, i brist på bättre. Förnyelse behövs - det tror jag även Janne Andersson inser efter lite betänketid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar