Tack, Therese Sjögran

MFF, LdB, Rosengård. Oavsett vad Malmös ledande damfotbollsklubb hetat under 2000-talet så har en spelare funnits med i princip hela tiden (vi glömmer ett kort proffsäventyr i Nordamerika). Therese Sjögran. Idag gjorde hon sin allra sista match i en enastående lång karriär. Slutet blev värdigt: Rosengård slog Umeå med 4-1 i cupsemifinalen, Sjögran blev målskytt på straff och hyllad efter förtjänst. Ja, ja, allt är relativt. Någon röd matta var det inte tal om, inget stort officiellt avtack från förbundshåll eller så (inte så länge tv-sändningen pågick i alla fall). Ingen publikrusning heller: 1700 pers, alla civiliserade. Missförstå mig rätt, men någonstans matchade anspråkslösheten dagens huvudperson. Therese Sjögran - som jag uppfattat henne - har aldrig sökt rampljuset, aldrig velat glänsa på någon annans bekostnad. Hon har spelat sin fotboll med låg profil men med förbannat hög kvalité. År efter år efter år, utan att nånsin falla igenom eller göra bort sig. Utvisad? Kan jag inte tänka mig. Varnad? Kanske, men i så fall sällan. Filmat, fuskat? Nä min själ, inte hon. Sjögran har varit ett föredöme, i alla avseenden en stilist inom fotbollen. Personligen trodde jag att hon skulle falla för frestelsen - och övertalas av Pia Sundhage - att fortsätta ett tag till, nu när Sverige fick en gratischans att kvala in till nästa års OS. Jag är glad att jag hade fel. Stora spelare slutar på topp. Tack Therese Sjögran. Och lycka till med det nya fotbollslivet som sportchef i FC Rosengård.