Lex Mehmeti

"Från bänk är du kommen, på bänk skall du sitta". Förlåt om jag travesterar själve domedagsprofeten, kände mig bara lite sorgsen i fotbollshjärtat. På Agon Mehmetis vägnar. Sju år har gått sedan han slog igenom i MFF - som "supersub". Dvs inhoppare. Räddare i nöden. Reservresurs. I väntan på att någon gång bli betrodd och respekterad som fullvärdig A-lagsspelare. Faan vad han fått vänta, Mehmeti. Sju år nu. Okej, 2010 var ett undantagsår. Då var han nästan helt ordinarie i MFF-anfallet, gjorde tio mål och bidrog till lagets allsvenska guld. På kuppen fick han, året därpå, proffskontrakt med Palermo i italienska ligan. Men ack. Det blev bänkliv igen. Och utlåning till en serie B-klubb, som också hade bänk att erbjuda. Samma i klubb nr 3, en portugisisk vars namn jag glömt. I fjol kom så Agon Mehmeti "hem" igen, MFF öppnade både famnen och plånboken för den förlorade sonen. Varför blir alltmer diffust; dörren till startelvan stängdes i princip per omgående, Mehmeti blev på nytt en minutspelare. Tre minuter ibland, lika ofta inga alls, senast dock hela åtta. Vid några enstaka tillfällen har han faktiskt fått starta matcher men bara när tränare Hareide bestämt sig för att "rotera", som det så löjligt heter. En sak är säker: få fotbollsspelare har gjort så många bänkmatcher som Agon Mehmeti. Eller, för den delen, så många mål som han i förhållande till antal spelade minuter. Ja, jag stör mig på det här. Tycker att Mehmeti förtjänar bättre. T ex en tränare som ger honom förtroende match efter match, som tillåter honom att misslyckas. Typ som Rosenberg. Tre mål på femton fulla matcher den här säsongen - utan att bli ifrågasatt. Mehmeti har gjort två mål på sina ynka minuter - utan att bli erkänd. Negativ särbehandling, skulle man kalla sånt i andra sammanhang. I fotboll passerar det, tränarna äger makten och vet alltid bäst. Vi andra får nöja oss med att bli förbannade. Heja Agon.