Malmö blöder

Nitton sprängningar sen årsskiftet, den senaste natten som gick. Därtill ett antal dödsskjutningar, exakt hur många har jag förträngt. Knivmord och andra illdåd liksom i förbigående. En sak är säker: det blir allt svårare att tala om Malmö i positiva termer. Stan är för faan en tragedi. Livsfarlig, bokstavligt talat. Ingen vet numera vad det är som dånar i luften - handgranater, bomber, skottsalvor eller festfyrverkerier, det enda man vet är att det dånar som satan var och varannan natt. Och polisen verkar stå handfallen, uppklarningsprocenten är nära nog noll. Men egentligen vill jag inte hacka på polisen, i en stad med så mycket extraordinärt bus måste deras uppdrag vara nästan hopplöst. Kåren är väl heller inte dimensionerad efter befintligt behov, så att säga. Sorgligt som det blitt. Visst, Malmö har fortfarande sina parker. Sina cykelstråk. Sina skrytbyggen. Sitt MFF, sitt Redhawks, sin festival. En massa fina sidor, absolut. Men just nu är det slagsida åt alldeles galet håll, den som förnekar det måste vara både blind, blå och döv. Framförallt döv.