Palicka i mitt hjärta

Det var en gång en syster som ringde till tidningen. ”Ni borde skriva om min lillebror på Lundasporten”, sa hon och la närmast kärleksfullt ut texten om broderns bravader som handbollsmålvakt.
Minns jag rätt var det så jag för första gången fick höra talas om honom.
Andreas Palicka.
16 fyllda hade han precis blivit antagen vid handbollsgymnasiet i Göteborg, brutit upp från Lund och lämnat H 43 till förmån för Redbergslid. Fast besluten att göra karriär – och kapabel därtill, lät syrran förstå.

Själv var jag ansvarig för lokalsporten på Sydsvenskan vid den här tiden och jodå, snart nog blev det en artikel på vinkeln ”Lunds bäste handbollsmålvakt finns i Göteborg”.
Tillspetsat, ja.
Man vet ju aldrig med 16-åringar, om talang blir något mer, om utveckling stannar av eller sticker iväg åt ett annat håll. Det enda man vet är att de allra flesta idrottsungdomar INTE blir stjärnor i vuxen ålder. Sista steget är för stort eller för krävande. Livet i övrigt för intressant för att försaka, sport för kul för att ta på allvar.
Men det var något med Andreas Palicka redan då, vid 16.
Jag såg honom i Kävlinge strax efter syrrans tips – Redbergslid var där för att spela pojk-SM - och såg med egna ögon ett målvaktsspel som så att säga var före sin ålder.
Det modet. Den auktoriteten. De räddningarna, de utkasten.
Palicka hade verkligen star quality, det var så uppenbart att man NÄSTAN vågade skriva det utan några reservationer.

Sex år senare vet vi hur det gick. Åtminstone vet alla vi som just nu följer handbolls-VM från Kroatien i tv.
Talangen från Lund har blivit svensk landslagsmålvakt, omsusad ”hjälte”. Dessutom är han Tysklandsproffs numera, väl ansedd och hyfsat rik.
Och karriären har bara börjat…
Syrror vet bäst, eller hur?

S E