Tro, hopp och lidande

På senare tid har det varit lätt att lida med Malmö Redhawks supportrar. Minst lika lätt som det var att lida med MFF:s anhängare i höstas. Lag som underpresterar å det grövsta, lag som förlorar oftare än de vinner, hjältar som viker ner sig hellre än att kriga; jag menar, hur kul är det att stå upp för sådana?
Ändå gör man det.
En äkta supporter förlorar aldrig hoppet om trendbrott, tappar aldrig tron på sitt lag. Jo, för ögonblicket kanske. För stunden. Till nästa match.
Eller nästa.
Eller nästa…
Fråga mig.

Jag råkar hålla på IFK Karlskrona. I handboll. Värsta slagpåsen alla idrottskategorier just nu. Har ni kollat på allsvenska tabellen? Om inte får ni gärna låta bli. Läget är så att säga genant. För klubben som sådan, för laget som ännu efter sexton spelade matcher inte ens varit i närheten av anständiga förlustsiffror - och för mig som supporter på distans.
Så här är det, om någon undrar. Jag föddes i Karlskrona, växte upp med 1950-talets handbollshjältar i IFK. Klubben hade status på den tiden, låg i översta serien typ på abonnemang. Låt vara att det mest berodde på ett sluttande golv i hemmahallen (ärevördiga Sparre i Flottans kaserner), åtminstone skyllde bortalagen sina ständiga tillkortakommanden på detta.
Själv satt jag troget bakom ena målet och mös av lycka, rös av välbehag. Match efter match, söndag efter söndag.
Där var skarpskytten Lars Alexandersson. Där var Fredin, den obändige linjekrigaren. Där var flyfotade Sandegård, eleganten som uppfann kontringsspelets möjligheter i en tid av gå- och ståhandboll. Ove Bark, målvakten med de osannolika räddningarna (och dito insläppen, för all del). Sellborn, försvarsklippan som inte kunde skjuta men var en djävul på att täcka skott. För att nämna bara fem av alla ess i leken.
Jag blev frälst, supporter innan ordet var uppfunnet. Somnade med mina hjältar, drömde om dem, vaknade med dem, ville bli som dem när jag blev stor. Problemet var att jag inte tordes försöka. IFK kändes liksom ouppnåeligt, Läroverkets pojklag dessutom mer lagom i förhållande till min talang.

Sen, i 1960-talets början, flyttade vi till Malmö. Farsan hade fått nytt jobb, motvilligt tvingades jag inse att det vägde tyngre än min dyrkan av IFK.
Hårda bud, kan jag säga. Och inte blev det lättare av att IFK i samma veva passade på att åka ur elitserien (eller allsvenskan, som det hette då). Laget förlorade för ovanlighetens skull ett par hemmamatcher - och jämte den obligatoriska nederlagssviten på bortaplan blev olyckan ett svårbegripligt faktum.
Å andra sidan var det väl där och då jag lärde mig att medgång inte är något givet, än mindre något evigt.
En till sak lärde jag mig snart nog: supporterkänsla upphör inte med en tjugomilaflytt.
IFK Karlskrona har förblivit mitt lag, min klubb, genom alla år. Kanske för att hålla fast vid minnena av en lycklig barndomstid, vad vet jag om diagnoser på självplågeri.
Tufft är det i vilket fall, här och nu grymmaste stålbadet hittills. 17-37 i baken senast, liknande siffror mest hela tiden. Man kan bli ödmjuk för mindre.
Det ska ni veta, rödhökar och blådårar. Är det kris i era klubbar så är det kollaps i min.

Stefan Eckerström