Tack Andrea - och alla andra volontärer

Mina tankar går allt oftare till volontärerna på Malmö Central. De som jobbar helt ideellt för att på olika sätt lindra den aktuella flyktingkrisen. De som visar att varm humanism slår kall cynism alla dar i veckan. Gud, vad jag beundrar dessa människor. En av dem råkar jag känna genom min dotter: Andrea. Hon är ung och vacker, smart och välutbildad. Ledsen ibland, glad för det mesta. Och godhjärtad precis hela tiden. Det är av den anledningen hon finns på Malmö Central, behjälplig med t ex lättare medicinering/sjukvård men inte minst mänsklig omtanke. Andrea klarar inte, som de flesta av oss andra, att bara sucka och beklaga och lämna över insatsbehoven till någon annan. Kanske spelar det roll att hon själv är flyktingbarn. Igenkännandet, de egna traumatiska minnena, insikten om vad verklig nöd kräver. Balkan då, Syrien nu. Säkert är förstås inte sambandet: det finns Balkanflyktingar som idag blivit så "svenska" att de röstar på SD. Vi är alla människor, bara lite olika funtade och lite olika lottade. Med fler som Andrea tror jag vi hade fått ett bättre Malmö, ett bättre Sverige. Och till slut även en bättre värld. Tack.