Marigt på jobbet, Löfven

Tycker lite synd om Stefan Löfven. Sveriges nuvarande statsminister räcker liksom inte riktigt till på jobbet - och jag tror han känner det själv. Allt oftare famlar han efter vettiga svar på svåra frågor, allt oftare saknas det tydliga ledarskapet. Löfven gör säkert så gott han kan och så mycket han orkar, problemet är att ambitionsnivån inte går i takt med talangen för uppdraget. Man kan heller inte träna sig till att bli en gedigen statsminister...naturlig fallenhet är så mycket bättre. Otur har han också, Stefan Löfven. Jag menar med verkligheten. Att leda en minoritetsregering i tider som dessa måste vara som en fortlöpande mardröm. Allt är emot: världsläget, EU-läget, flyktingströmmarna, oppositionspartierna, opinionsmätningarna, vardagsproblematiken i stort och smått. Och därtill media. I dagens Sydsvenskan t ex sänker den lika elake som briljante krönikören Per T Ohlsson Löfven till statsministerhistoriens absoluta bottenplatta, detta med anspelning framförallt på hans torftiga uttryckssätt. Hårda bud. Själv undrar jag om inte uppdraget som sådant var lite mänskligare förr. På Tages tid. Palmes. Ingvars. Göran P:s. Här och nu krävs det nog faan själv, eller något liknande, att leda landet.